För den breda publiken är Annika Hallin kanske mest känd för sin medverkan i filmatiseringarna av Stieg Larssons Millennium-böcker, samt ”I taket lyser stjärnorna”, som ledde till en Guldbaggenominering i kategorin bästa kvinnliga biroll.
2007–2013 var hon gift med Lars Norén – en detalj som i vanliga fall hade kunnat utelämnas. Men om det inte vore för den uppburna regissören hade det förmodligen inte blivit någon utställning på Bläse kalkbruk för Annika Hallins del – i alla fall inte nu.
– Allt började på Södra Latin i Stockholm. Jag var ingen skolmänniska direkt, ville egentligen bara spela teater. Men när jag en dag kom in keramikateljén på skolan hade jag hittat mitt rätta element. Det var som en fisk som blir utsläppt i vattnet. Jag kom in ett kreativt flöde, skapade och skapade. Den upplevelsen väckte en nyfikenhet hos mig. Men efter skoltiden rörde jag inte en lerklump på många år. Jag brukade prata om keramikateljén på Södra Latin med Lars dock, berättar Annika Hallin.
Ett presentkort på en ABF-kurs i keramik blev resultatet – och plötsligt var fisken tillbaka i vattnet. Sedan dess har hon tillbringat oräkneliga timmar vid drejskivan. Att ställa ut det som tog form där fanns emellertid inte på kartan inledningsvis.
– Det här var något jag gjorde för min egen skull. En skådespelares uttryck ägs i regel av en arbetsledare, regissören. I keramikverkstaden är jag helt ensam, och jag får utlopp för en kreativitet som ingen annan styr över – knappt ens jag själv, för man vet aldrig vad det blir när man tar leran i sina händer.
I våras fick hon ett oväntat samtal från vännen Ulrika Ritter, konsthantverkare och maskör på Stockholms stadsteater.
– Hon undrade om jag ville ställa ut tillsammans med henne i Bläse. Kul skämt hörredu, tänkte jag först. Men så funderade jag lite mer på det och landade i: Varför inte? Jag gör ju knappt något annat än drejar, och det mesta skänker jag bort.
Att utställningsdebuten skulle ske just på Gotland skadade inte. Annika Hallin har under de senaste 20 åren tillbringat i stort sett varje sommar på ön, företrädesvis i Fide och Tingstäde.
2006 syntes hon också i en av huvudrollerna i Romateaterns uppsättning av ”Slutet gott allting gott”.
– Den är en av de mindre spelade Shakespearepjäserna, och efter den sommaren förstår jag varför. Den funkar inte riktigt på 2000-talet med våra värderingar, men på något sätt fick vi ihop det. Jag minns det som en underbar sommar då vi levde hippieliv – så som Stockholmare tycker om att göra när de kommer till Gotland.
På utställningen i Bläse, som öppnar under lördagen och kan ses fram till 1 augusti, bidrar Annika Hallin med ett stort antal skålar och fat som glaserats i mjuka färgtoner. Ulrika Ritter, den mer rutinerade av de två, visar i sin tur rakubränd keramik, samt skulpturer på temat djur.
– Människa och djur är ett. Min kärlek och respekt för djur och ett långt arbetsliv i teaterns underbara värld ger mig min inspiration. Sen gör leran resten, skriver Ulrika Ritter i ett pressmeddelande.
Rakubränning är förövrigt den teknik Annika Hallin ska prova på härnäst, ty läroåren fortsätter långt efter Södra Latin och första ABF-kursen.
– Det här är min första utställning, men med största sannolikhet inte min sista. Jag har jobbat i verkstan hela nätterna för att få till det här, och det har varit värt det. Jag tror att keramiken hjälpt mig i teatervärlden faktiskt, att jag har ett rum som bara är mitt.