Kulturarrangörer brukar vara mycket förtjusta i de affischer som tas fram för marknadsföra deras evenemang – till den grad att de på pressträffar gärna vill fotograferas med utskriften i hand. Den trycksak som ska locka folk till GKF-utställningen "Livsluft" har dock vållat avsändaren en del bekymmer. Problemet? Affischen är FÖR fin.
– Jag tänker att någon ska se den och tycka gud så vackert, och sedan bli besviken när han ser mina glas i verkligheten. Det är ju ett speciellt material detta. Glaset är helt beroende av rummet och hur ljuset faller, säger Christer Mattsson.
Han har varit aktiv som glasblåsare sedan 1983 och är välbekant för sina skapelser i återvunnet glas. Under åren har han varit med och dragit igång två hyttor: Skåls och Visby glasblåseri. Någon duvunge handlar det alltså inte om – och ändå denna prestationsångest. Det finns dock en naturlig förklaring. "Livsluft" blir hans första separatutställning någonsin. Hur kunde solodebuten dröja 36 år, undrar jag.
– Jag är inte sprungen ur det konstnärliga släktet, så jag har aldrig tänkt att det här att ställa ut skulle vara något för mig. Men damerna här på GKF ställde frågan. Först parerade jag och låtsades att jag inte hört. Till slut hade jag lovat dem. Jag vet inte hur det gick till.
Det första som slår en med de alster som ställs ut på GKF är den blästrade ytan, som lägger en "ljussordin på briljansen", för att låna Christers egna ord.
– Tekniken leder till att glaset fångar in ljuset och inte släpper ut det. Glasen gör sig bättre i lite murriga miljöer av den anledningen. Det blir lite romantiskt 1800-tal över det, vilket slår an en sträng hos många – om man ska se kommersiellt på det.
Han gör så här vid upprepade tillfällen under intervjun, leder samtalet bort från det konstnärliga och in på det kommersiella. Samtidigt gör han gällande att varje glas är en berättelse.
En berättelse. Så talar väl en konstnär?
– Ha ha, kanske. Jag vill nog gärna komma runt det där. Det är materialet som berättar, inte jag. Jag är en formfåare, inte en formgivare.
Låter konstnärligt. Känns det preteniöst att sätta konststämpeln på sig själv?
– Jag har nog en ganska snäv definition av konst. Att kunna rita bra, det är konstnärlighet för mig – och jag kan knappt rita en streckgubbe. Men i glas kan jag göra en svan med några få rörelser, fast det kommer an på metodiken, som jag ser det. Om det låter preteniöst ... Inte när andra talar i de termerna. När det avser mig: Ja, det låter pretentiöst. Jag tycker mig helt enkelt inte ha den förmåga som åsyftas. Jag antar att jag har för mycket respekt för "riktiga" konstnärer. Men det är väl också bekvämt att inta den här hållningen, för då slipper man att bli värderad och ifrågasatt.
"Livsluft" har Christer Mattsson alltså valt att kalla denna utställning.
– Jag vet inte varifrån jag fick det. Det var väl någon annan som kom på det. Men jag tyckte att det satte fingret på det vad det handlar om. Det finns ju en hel del poetiska metaforer kring luft, "min andes dräkt" och så där. Och detta är ju också väsentligt för mitt gebeit, att man trycker in luft i glaset ...
Plötsligt är det som om Christer Mattsson kommer på sig själv med att ta konstnärliga ord i sin mun.
– ... jo, så är det ju förstås så att glaset varit min egen livsluft: En försörjning som jag försökt livnära mig på.
