Jag har sagt det förut, och säger det igen: Bra konst ska inte behöva förklaras av konstnären. Om verket inte klarar av att mötas förutsättningslöst har upphovsmannen förmodligen inte så värst mycket att komma med.
Ändå är jag tacksam över att ha Pål Stenqvist som vägvisare när jag tar del av hans ”Ogdom Blobons tillhörighet”. Utställningen, som blir den första i ateljéföreningen Milos utställningsserie ”Den okända konsten”, ter sig nämligen en smula förbryllande vid första anblick. ”Ogdom Blobons tillhörighet” kan beskrivas som en installation. Själv föredrar konstnären att kalla det hela för en konstellation i text, skulptur och ljud.
Stenqvist blandar här bearbetade funna objekt, sammanfogade i egendomliga kombinationer, med korta textsnuttar i vilka ett svårgripbart skeende låter sig anas.
Under allting ligger en suggestiv ljudmatta, som lär vara inspelad på en gammal torkvind.
Vem är då den Ogdom Blobon som utställningens titel hänvisar till? ”En hemlös kosmopolit möjlig att föreställa sig på många olika sätt”, skriver Pål Stenqvist gåtfullt i den tillhörande utställningstexten.
Och visst ligger det nära till hands att tolka ”Ogdom Blobons tillhörighet”, med alla dess jordglobar och vindflöjelliknande föremål, som en resa i det inre, även om slutdestination förblir höljd i dunkel.
Mest av allt handlar det nog ändå om en förtätad rumslig upplevelse som uppstår i samspelet mellan ljudet och det sedda.
Att besöka utställningen känns lite som att sänkas ned i ett akvarium; efter ett tag är det världen på andra sidan glaset som förefaller besynnerlig, inte omvänt.
Det låter flummigt, och är förstås också det. Men för den som gör sig mottaglig, öppnar sinnet och stänger av bondförnuftet, blir en ”Ogdom Blobons tillhörighet” en fantasieggande historia. Jag slås av hur sällsynt det är med gotländska konstnärer som kombinerar hörsel- och synintryck på det här sättet, och hur bra resultatet kan bli. De auditiva och det visuella inslagen är oskiljaktiga; vore det inte för ljudet skulle denna utställning förmodligen bli väl svårgenomtränglig, och vice versa.
”Ogdom Blobons tillhörighet” kommer kanske att frustrera somliga besökare, men det råder ingen tvekan om att ”Den okända konsten” är utställningsserie att hålla koll på.