Per Broman och Lia Boysen ljussätter Lars Lerins målningar i galleriet på Vår Fru i Visby inför vernissagen på söndag.
Det tillhör inte längre vanligheterna att Lars Lerin ställer ut på andra ställen än den egna konsthallen Sandgrund i Karlstad. Utställningen på Vår Fru i Visby är hans första någonsin på Gotland.
– Ja, det är det, absolut, säger Lars Lerin och förklarar varför han trots allt tackade ja den här gången:
– Jag fick den här inbjudan av Lia och jag tycker att hon verkar vara en så fin person, så varm och trevlig på alla sätt.
Lars Lerin kommer själv att vara på plats när utställningen öppnar i helgen. Egentligen hade han tänkt ta med sig hela familjen, maken Manoel ”Junior” Marques och sönerna Rafael, 7 år, Gabriel, 6 år, och tvillingdöttrarna Iris och Gerd, 3 år.
– Men det är ju ett helt företag med småbarn, så jag tänkte att det är bättre att jag åker ensam. Eftersom jag aldrig varit i Visby så tänkte jag passa på. Jag tror att jag har varit på någon skolresa på Gotland, men jag minns inte var vi hamnade.
Lars Lerin och maken Manoel ”Junior” Marques har sönerna Rafael, 7 år, Gabriel, 6 år, och tvillingdöttrarna Iris och Gerd, 3 år.
Någon närmare relation har han således inte till ön som lockat så många konstnärer, men Lars Lerin ser framemot att komma till Gotland.
– Det är väl att jag tycker om att vara på öar i havet. Jag härstammar själv från Bohuslän och gillar karga kuster och blåsiga ställen. Stränder överhuvudtaget, att gå längs stränder och se vad som har flutit i land, säger Lars Lerin.
Han gjorde ofta det när han bodde i Lofoten och berättar om exotiska strandfynd som Norska havet kunde spola upp på stränderna där. Lofoten är en av de platser som återkommer i hans målningar och böcker, men själv beskriver sig Lars Lerin som en hemmakatt.
– Jag trivs ju bäst med att vara hemma, hålla mig vid mitt arbetsbord och mina dagliga rutiner, men man måste ju ut och se något annat ibland och jag tycker om att sitta på färjor och båtar.
Det var under sin tid på Gerlesborgsskolan i Bohuslän, som Lars Lerin fastnade för den transparenta och svårbemästrade akvarellen. Inte minst tack vare skolans grundare, akvarellmästaren Arne Isacsson.
– Jag gick många av hans kurser och tyckte att akvarell passade mig. Om man ska skildra atmosfär, ljus och väderlek så är det ett ganska bra medium och jag känner mig väldigt hemma med det. Man kan aldrig behärska det till hundra procent, det är en dialog mellan mig och pappret och den kan jag förutse mer ju längre jag håller på.
"Om man ska skildra atmosfär, ljus och väderlek så är det ett ganska bra medium", säger Lars Lerin om avkvarellfärgen.
Hans målningar skildrar ofta det vardagligt lågmälda och på samma gång storslagna, en ovädershimmel över en vindpinad fiskehamn, en ensam bensinmack i Munkfors, ett parabolbesållat höghuskomplex i Iran, ett värmländskt torp fyllt av katter. Det doftar regnblöt asfalt och solvarma timmerväggar om hans konstnärskap, som slagit an hos en större publik.
– Det är ganska lättbegripligt det jag gör, folk känner igen sig i det jag målar och förhoppningsvis märks det att jag gått in i det jag gör – det är inte något jag gör med vänsterhanden, utan jag försöker uttrycka så mycket känsla, väder och ljus som bara går, resonerar Lars Lerin om varför så många tilltalas av det han gör.
"Jag tog några senare grejer från Nordnorge och Värmland, det fick gå på intuition", säger Lars Lerin om urvalet till utställningen i Visby. Målningen är något beskuren.
– När jag målar så riktar jag mig inte till någon speciell publik, jag tänker inte så mycket på vem som ska se det. Men det är alltid roligt om folk uppskattar det man gör, det är jag tacksam för.
I våras fyllde Lars Lerin 68 år och genom åren har hans drivkrafter delvis förändrats.
– Jag har alltid haft en längtan efter att få jobba och uttrycka mig genom konsten, att få jobba med både bild och ord. Till en början var det mycket att jag sökte bekräftelse och erkännande, men det har minskat. Nu betyder det nästan ingenting vad folk tycker och tänker om det jag gör.
För många blev Lars Lerin bekant genom tv-program som "Lerins lärlingar", "Lerins sommarö" och "Vägen ut med Lars Lerin".
– Tv-inspelningarna brukar vara en månad per år, men resten av tiden är som vanligt. Det är mycket med familjen, förr kunde jag bara tänka på mig själv och jobba hela helgerna, det går inte nu, säger Lars Lerin, som på intet sätt sörjer den nya ordningen.
– Jag tycker att de ger så himla mycket glädje och är så kärleksfulla. Det är verkligen en bonus när man är i min ålder och har en mamma på ålderdomshemmet, att det finns ett sånt liv som pekar framåt.
Numera är Lars Lerins målande koncentrerat till veckorna när barnen är i skolan och på förskolan.
– Sen har jag väl inte riktigt den besattheten som jag hade när jag var yngre, jag tycker att det är lagom att jobba några timmar om dagen, säger han.
I höst kommer Lars Lerins fjärde barnbok. "Det är något jag har börjat med på senare tid, det har varit roligt att göra på sidan av", säger han.
Utöver sina egna tv-program har Lars Lerin redan hunnit vara både sommar- och vinterpratare i P1 och julvärd i SVT. Nyligen blev det klart att han är en av deltagarna i årets upplaga av "Stjärnorna på slottet".
– Jag tycker att det är väldigt intressant, en spännande utmaning, jag vet ju inte hur det kommer att vara. Jag tycker om att prova nya saker och det är ju bara en vecka av 52 på ett år så det är ju inte heller så betungande, säger Lars Lerin.
Är det någon av de andra deltagarna du är särskilt nyfiken på?
– Jag tycker väldigt mycket om Pia Johansson, hon är väldigt rolig när jag har hört henne på radio. Men annars är det lika bra att komma med så lite förutfattade meningar som möjligt.
Säger du ja till allt?
– Nja, det är väl inte ja till allt. Jag har fått frågan om slottet förut, då hade jag inte ork och lust, men nu tyckte jag att det passade.
En stjärna på slottet, berömd konstnär och tv-profil, det var inget Lars Lerin kunde föreställa sig när han var ung.
– Nej, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Särskilt inte tv, jag var så himla blyg och så gott som socialt handikappad tyckte jag när jag gick i skolan och åren efter det. Så man vet aldrig vad som händer i livet om man vågar säga ja till saker och ting och har modet att inte vika undan och vågar jobba mot sina rädslor.
Lars Lerin har onekligen vågat vara personlig, inte minst i guddottern Sara Broos dokumentärfilm "För dig naken" från 2012, som skildrar hans sökande efter kärlek och mötet med maken Junior.
Är du aldrig rädd att ge bort för mycket av sig själv?
– Nej, det bekymrar mig inte vad folk vet om mig, jag har ändå saker som jag håller för mig själv. Jag har använt mig mycket av mina erfarenheter och tillkortakommanden, säger Lars Lerin.
Vad folk säger om honom när han inte hör bekommer honom inte.
– Sen har jag ju mitt liv när jag kommer hem. Vem bryr sig om det då? Då är det bara barn och katter och djur.