Det känns precis som vanligt. I Körsbärsgårdens konsthall fixas det sista inför säsongsöppnandet på fredag. I trädgården värmer solen, fåglar kvittrar. Det finns inget som skvallrar om att tillvaron i världen faktiskt inte är som den brukar. Ja, förutom att vi inte tar i hand och håller behörigt avstånd till varandra.
Ni funderade aldrig på att skjuta upp vernissagen?
– Nej, svarar Marita Jonsson som driver Körsbärsgården.
– Det är klart att vi har haft svackor, men det är i kriser som vi sätts på prov.
Kris är också något som genomsyrar konstnärernas arbete på Körsbärsgården i år.
– Utställningarna går in i varandra, alla handlar om katastrof, men de visar också på en lösning. Genom det svarta spirar ett ljus. Det är som om konstnärerna har en intuition. De visste, fast de inte visste.
I ett av rummen på konsthallen doftar det sot och rök. Det är mörkt, en svart skog. Glasblåsaren Jennie Olofsson berättar om en tid då allt började snurra för fort. Hon hann inte med att bearbeta framgången. Tankarna blev mörkare och allt blev en negativ spinn neråt.
– Jag förstod att jag måste våga titta på mörkret i mig och få det ur mig.
Tillsammans med fotografen Kalle Melander begav hon sig till den utbrända skogen i Hälsingland. Resan resulterade i det gemensamma projektet "Svart skog", en fotoutställning och en installation. Jennie som tidigare arbetat mest med framställning av transparenta bruksföremål, kom nu helt att ägna sig åt svart glas.
– På tre månader lade jag om produktionen och gjorde allt i svart. Jag var nybörjare, att arbeta med svart glas är som att ha ögonbindlar. Man får lita på sitt hantverkskunnande. Att genomföra det här har varit läkande.
I rummet intill möts vi av Karin Linds utställning "Golden age". Svarta granskulpturer och målningar i svart och rasande rött på mässingsplattor.
– Jag vill förmedla en känsla av här och nu och ställa en frågan vart vi är på väg. Det kan bli bra, det finns ett ljus, berättar Karin Lind.
Marita säger att ni har en intuition. Att ni visste.
– Jo, jag tror att vi har tentakler och kan läsa av samtiden samtidigt som vi har det historiska perspektivet. Jag tänker att det här kan leda till ett nytt tänk och det känns hoppfullt.
Nästa utställning; "Eurydikes systrar" hyllar kvinnors kraft att påverka, förändra och gå samman för att skapa en ny värld. Flera kvinnor medverkar i temautställningen som tar avstamp i Malin Peterssons stora målning Eurydike, en trotsig parafras på Cy Twomblys svit Orpheus.
Keramiker Eva-Marie Kothe inviger Körsbärsgårdens nya paviljong med utställningen "Ta ögonkontakt och håll samtalet igång". Krukor som pryds av texter av bland andra Timothy Snyder och hans bok "Om tyranni".
Liksom förra året ställer Mattias Käll ut foton. Denna gång handlar det inte om sopor utan om familjens matsvinn under ett helt år.
Allt kommer inte att bli helt som vanligt vid öppnandet. Besökare kommer att få ringa och bli insläppta i omgångar så att inte för många vistas i konsthallen samtidigt. Något som oroar är också att caféet inte kan öppna. Helga och Gian som driver det sitter fast i Italien.
– Det är vår ryggrad. Nu har vi ingen budget alls utan får försöka hanka oss fram. Vi är oroliga för ekonomin. Caféet bär upp verksamheten. Men jag hade en trasslig uppväxt och det har gjort mig lösningsorienterad. Det tror jag att jag har nytta av idag, säger Marita Jonsson.