Jo, tonläget blev verkligen högt sommaren 2015, då Visby internationella tonsättarcentrum placerade ut ljudkonstverk på flera platser runtom ön, däribland ett mitt i Botaniska trädgården.
Uppskattningsvis ska 100 000 personer ha tagit del av ”Guteljaudkarte” – vilket gjorde projektet till det överlägset mest välbesökta kulturarrangemanget 2015 där Statens Musikverk gått in med pengar.
Men långt ifrån alla var förtjusta. Installationen i Visby blev till och med anmäld till regionens miljö- och hälso-skyddsenhet, eftersom boende i närheten upplevde den som störande.
– Vi räknar med att somliga kommer att tycka att det här är förjävligt – även den här gången. Andra kommer att tycka att det är intressant och spännande, precis som då. Tyvärr kommer den förra gruppen att höras mer än den andra. Så är det alltid, säger Sten Melin, verksamhetsledare på Visby tonsättarcentrum.
Tre år har gått och nu är alltså ”Guteljaudkarte” tillbaka på kartan – om än i ett uppdaterat, mer sakralt, format. Den här vändan samarbetar man nämligen med Norra Gotlands pastorat, som har ställt kyrkorna i Lummelunda, Tingstäde, Hellvi, Fleringe, Gothem och Bro till förfogande.
Fem internationella ljudkonstnärer, alla med koppling till tonsättarcentret, har anlitats för att förse vardera plats med elektroakustisk musik.
Närvarande vid pressträffen under gårdagen i Bro kyrka fanns den kanadensiska kompositören Vanessa Massera (hennes verk, som skrevs under en residensvistelse på tonsättarcentret, kommer dock inte att spelas där, utan i Fleringe).
– Mitt stycke, ”An Almost Abstrakt Axperience”, skapades egentligen inte med en kyrka i åtanke. Jag ser det mer som ett uttryck för Visby och hur jag upplevde staden. Jag har särskilt intresserat mig för traditionella svenska ljud som Gotlandslyra och Dalaflöjt, säger hon.
Ordet ”tradition” yttras gång på gång när hon och de andra ska beskriva andra upplagan av ”Guteljaudkarte”.
– Det som fascinerar mig mest är den brytning som uppstår när den här traditionella, medeltida kyrkoarkitekturen möter den moderna digitala musiken, förklarar Sten Melin.
Martina Åkeson Wollbo, kyrkoherde i Norra Gotlands pastorat och alltså den som gav sin välsignelse till projektet, är benägen att hålla med.
– Jag tror att det händer något speciellt när man går in i en kyrka och får höra ett ljud man inte var beredd på, säger hon.
Kan det till och med vara ett sätt att närma sig ... Gud?
– Jo, men faktiskt. De flesta som kommer till en kyrka känner en stark närvaro av något större – tradition, historia, Gud, kalla det vad du vill. Det här kan förstärka den känslan.
Och du är inte orolig att det ska uppfattas som helgerån med experimentell musik i en kyrka?
– Reaktionerna har varit blandade när vi tagit upp det här på kyrkvärdsmöten och så. Men många tycker faktiskt att det här är en kul grej – även sådana som man kanske inte hade förväntat sig.
Ja, hon och de andra på pressträffen kommer aldrig riktigt ifrån frågan: Vad ska folk tänka? Man tycker sig höra viss bävan i rösten, men mest av allt kittlande förväntan.
– Det kan hända att vissa blir provocerade – samma personer skulle förmodligen bli det oavsett vad vi gjorde, bara för att det är nytt. Men om det blir lite jobbigt får vi prata om det. Det är ju det all konst går ut på egentligen – att vi pratar om det, säger Sten Melin.