Det är mycket som är bättre än väntans tider, att inte vänta är till exempel klart bättre. Man önskar ju att den politiska varianten av ”Bonde söker fru” snart vore över så det blev klart vad för slags politik vi kan vänta oss. Under väntetiden finns det mycket man kan fundera på. Vad Jimmie Åkesson menar exempelvis. SD har 1,1 miljoner väljare och 17,5 procent av rösterna så vi måste få ett inflytande som är i paritet med det, allt annat är orättvist, hävdar han i varenda intervju.
Och det låter ju bestickande, men hur mycket politik är det rimligt att man får för 17,5 procent? Det finns ju ingen politisk kaka på 100 procent som går att dela upp i olika stora tårtbitar så att alla partier kan få sin beskärda del. Med den matematiken blir det exempelvis ganska så smala bitar till MP, L och KD.
Men om man ger SD 17,5 procents inflytande över kriminalpolitiken, vad få de då? Om de exempelvis får igenom att ett livstidsstraff ska vara livet ut, har de därmed fått det de är berättigade till ? Om man gör svensk kultur mer lättillgänglig i segregerade förorter har de då fått sina 17,5 procent av invandringspolitiken?
Nu menar de så klart inte att denna sifferexercis, som de är så förtjust i, ska tolkas så bokstavligt. I själva verket anser de att 17,5 procent också kan vara lika med 100 procent. För med sina 17,5 procent vill de ha 100 procents inflytande över vem som ska få bilda regering. De är beredda att rösta nej till alla regeringar som inte gör som de säger och i den rävsaxen sitter de andra partierna obönhörligen fast i hopp om att de nya talmansrundorna ska befria dem.
För att stödja en regering kräver SD mer restriktiv invandringspolitik, kortare vårdköer, krafttag mot ökad brottslighet och en förbättring av fattigpensionärernas situation. Alla partier vill korta vårdköerna, ta krafttag mot brottsligheten och förbättra fattigpensionärernas situation så det är inte där skon klämmer.
Det hakar upp sig ordentligt när det blir tydligt med vilka metoder man vill åstadkomma förändringar, det är då enigheten tar slut.
Politik är som fotboll. Förutom att det krävs lite bollkänsla så ställer vi även i politiken vårt hopp till laget och går det åt skogen så ryker tränaren. Fotbollstränarna faller som käglor när det blir för många förlustmatcher precis som partiledarna fast det tar längre tid och toleransen för felsteg är högre. Efter att vi lagt våra röster var fjärde år är vi förpassade till åskådarläktaren där vi nu ivrigt väntar på vem som lyckats köpa över de mest speldugliga spelarna till sitt lag.