Jag har inför årets Almedalsvecka funderat mycket kring möten och olika mötesformer. Jag har redan tidigare berättat i en GF-krönika att jag märker en tydlig förskjutning i år, från publika tillställningar till alltfler enskilda möten.
Det finns för- och nackdelar med den här utvecklingen. En klar fördel kan vara att det kanske leder till att någon faktiskt byter åsikt under Almedalsveckan. Mer troligt i ett samtal i en mindre grupp, där båda parter kan resonera och ställa uppföljande frågor, än på en stekhet, upplyst scen, där varje företrädare självklart levererar sin organisations överenskomna ståndpunkt. Nackdelen är ju att öppenheten går förlorad, att inte alla kan lyssna till företrädare de kanske är nyfikna på. Hur som helst ser det ut att bli en minst sagt fullmatad vecka - hoppas vi ses i vimlet!
Ett annat viktigt möte ägde rum i torsdags. Då fick Lars Thomsson (C) och jag chansen att resonera med socialminister Lena Hallengren (S) kring villkoren i gotländsk sjukvård och hur det på grund av så väl ö-läge och allmänt oroande kostnadsutveckling som utmaningar i kompetensförsörjningen blir allt svårare att leverera det vi aldrig får riskera: den jämlika hälso- och sjukvården.
Det var ett konstruktivt samtal, som bland annat kommer att resultera i att vi tidig höst tillsammans med socialministern bjuder in till ett riksdagsseminarium för att diskutera framtidens hälso- och sjukvård. Gotland är inte ensamt om att ha utmaningar i sjukvården, men de visar sig tidigare och tydligare här än på en del andra håll. Och ö-läget är unikt, det är ofrånkomligt.
Jag bekymras också av uteblivna möten. Jag vet inte riktigt vad som förevarit i pensionärsrådet, men jag begriper ärligt talat inte hur det kan vara så besvärligt att komma igång. Jag ledde pensionärsrådet i flera år. Det var jobbigt och utmanande ibland, men framför allt var det en fantastisk tillgång i beslutsfattandet.
Jag finner det obegripligt att den styrande minoriteten inte bättre tar vara på den kunskap och vilja till delaktighet som pensionärsorganisationerna representerar. Att ha ett fungerande pensionärsråd kan stundvis vara jobbigt, det kräver tid och engagemang. Men, det är inte svårt. Alla vinner på dessutom på det, så vad är det som sitter fast, egentligen?
Vi lever i en tid då dialog blir allt viktigare, då har vi inte råd att undvara redan fungerande plattformar - oavsett anledning till dröjsmålet. Och ja, att fika med pensionärer är mysigt, att jobba tillsammans med dem för att utveckla regionens verksamheter: viktigt på riktigt.