Varje år krävs således en mindre expedition för att ta sig förbi årets samlade oreda och in till kartongerna. Julens intågande i den här familjen lockar därför fram väldigt varierade känslor. Medan jag och barnen slår på julmusiken, värmer upp glöggen, trallar och fröjdas, letar maken sammanbitet fram pannlampa och handskar. Går till strid mot bråten på loftet. Riskerar sedan sitt liv när de tunga kartongerna ska balanseras ner för den branta trappan.
Senare, när kartongerna är nere och vi andra springer runt med glitter, tomtar och stjärnor, får maken klä på sig vinterns alla kläder och bege sig ut i mörkret, med ljusslingorna släpande efter sig. Också detta är en kamp varje år. Ett år kom han snart tillbaka in, med blod över halva ansiktet. En tung kontakt hade ramlat ner i ansiktet, där han stod uppvänd mot trädet som skulle smyckas och spräckt läppen på honom. En fars mödor i advent är icke att förminska.
Och sedan kommer då deg-tid. Mors tid. Jag minns alla mina degar och hur jag har knådat dem. Jag minns året då jag glömde att mortla det dyra saffranet som något av barnet sålde för klassens räkning och hur det årets saffransbullar blev snopet ogula. Jag minns kaotiska bakningsstunder med småbarn och deg och russin och mjöl över exakt hela huset. Jag minns brända pepparkakor, degar som inte jäst och åren då alla barn tyckte att det roligaste de visste var att forma alla kakor och bullar till snoppar.
Degtid övergår sedan raskt till luciatid. De kaotiska, hjärtflimmerframkallande tidiga morgnarna när tre barn skulle förberedas för olika luciafiranden i skola och förskola. Hur man halvt gråtande slutligen nådde förskolans gård och möttes av milda pedagoger, varm choklad och ljuvlig barnsång innan solen ens hade gått upp. Att man inte njöt mer.
Sedan väntar julklappstider. Fars tid. Googlandet och sökandet efter bäst prylar och bäst pris. Timmarna av tålamod som läggs på det. Innan det åter är dags för strid. Dags att ge sig ut och brottas i julhandeln. Minns året då allt sonen önskade sig var en särskild teknikpryl som givetvis tog slut överallt på en dag. Hur far, likt en magisk tomtefar, tack vare kontakter, som vi för sakens skull kallar för nissar, lyckades haffa. Och tack vare deras idoga arbetande i Stockholm, lyckades vi få hem klappen precis i tid, med båten, även kallad havets släde.
Ja hörni! Nu jävlar börjar det. Låtom oss fröjdas! Glad advent!