Det här är vad du hör: ”Take The Heat Off Me” med gruppen Boney M. Det är 1976.
Det är så vanskligt, vad minns jag och vad tror jag mig minnas? Jag var fjorton. Så länge sedan. När jag ser högstadiebarnen nu, när mina egna var där. Så små de är!
Tiden har gnagt, jag har kommit så långt bort från den lille killen som var jag, men spåren finns ändå kvar.
Den jag var, den jag blev, den jag är.
Det var Stenmarksåren, vi hade träpanel i taket, Wolves mötte Newcastle i vår vita tv, jag skyndade hem till "Kojak" och i skolans källare spelade vi ”skitgubbe” på rasten, svensk eller dansk, och ”Master mind”.
En enda skiva spelades…och du vet vilken.
”She’s crazy like a fool, what about Daddy Cool? Daddy, Daddy Cool, Daddy, Daddy Cool”. (Ur låten Daddy Cool”)
Högstadieåren, ja. Hade slutat åka hiss i kungens piss i småskolan, var tuffare nu med Timotej och mittbena. Esso, Smulan och Nidde Dong lärde oss för livet.
Jag blev en i gänget, hur det nu gick till, minns inte, jag hade varit mobbad, i alla fall retad, nu gav jag tillbaka, satte mig på andra, inget jag är stolt över.
När jag tänker tillbaka är det en bekymmersfri tid, men så var det så klart inte. Barn och vuxen på samma gång.
Jag kan också förnimma en känsla av oro, att inte passa in, jag ville ha platåboots men fick inte. Min moster var låghalt så platå var inget för dem som inte behövde, tyckte mamma.
Alltid kär, i en eller flera, jag kunde deras scheman utantill…men vände alltid bort blicken.
1976. Carl-Gustav äktade sin Silvia och Björn Borg tog hem sin första Wimbledon-titel, sent på hösten vann Jimmy Carter presidentvalet i USA.
Tänk att kunna återvända till den tiden med den vuxne mannens erfarenheter. Nä, förresten. Eller jo. Så mycket som skulle blivit annorlunda.
Då var allt på liv eller död, efter en besvikelse fanns ingen räddning, efter ett bra provresultat var man bäst, alltid; vassa kanter, ingenting ännu rundslipat.
Nu vet jag att tiden för all del inte läker de sår livet ger en, men den får en att glömma bort hur ont det gjorde. Det får vi nog vara nöjda med.
Men…Boney M, del av soundtracket till de första stegen mot mig själv, tysk disco, deras ”Sunny” är för mig än i dag låtens överlägsna version, de var på gång till Visby, 90-tal, jag skrev om det: ”Boney M till Visby”. De kom aldrig, minns inte varför.
Lika bra det, bättre än de var i den där hormonstinna källaren blir de aldrig, tack och lov.
…och året efter kom punken.