Det här är vad du hör: Albumet "Tempest” med Bob Dylan. Det är 2012.
Det var hösten efter femti, den där märkliga milstolpen. Inte trodde jag att jag skulle nå dit. Eller…jo, det trodde jag väl, men det var ju så avlägset så länge.
Jag minns när pappa fyllde. Då var det uppstyrt. Mottagning. Slips. Jobbkompisarna – nej, arbetskamraterna - kom och det hölls tal. Alla hade inneskor. Pappa var avdelningschef. Han fick en rökfärgad salladsskål i glas som jag ärvt och använder än.
Det var en annan tid. Då. 70-tal, då var femti bra mycket äldre än nu. They were so much older then, I’m younger than that now.
Jag fyller vid midsommar, inbjudna var folk från förr och från nutid. Fest vid stugan på Fårö.
Någon vecka efter att jag sänt ut inbjudningarna ställde jag in allt.
Kallad till Karolinska för ett ingrepp i hjärtat bara tre dagar före den stora dagen.
”It’s soon after midnight, and the moon is in my eye”. Ur låten ”Soon after midnight”.
Ablation, in i ljumsken, upp och in i ett förmak. Ungefär så, tror jag. Flimmer. Rutinåtgärd för läkarvetenskapen, lite mer skakigt för mig. Men det gick bra.
…och de som hunnit boka biljetter till ön kom ändå. De fick sätta upp partytält, bära, fixa, jag fick inte göra något. Jag tände grillen, doften for över fälten: Svensk sommar och jag blev femmanolla.
Mitt i livet, en bit förbi zenit, saftig jordgubbstårta och sedan kom hösten med vemod, jävligt tung blues och grådask.
Trots att jag kände mig i centrum av allt, förstod jag att de mesta låg bakom. Inte nödvändigtvis bästa. Men mesta.
2012: Whitney Houston avled, Håkan Juholt (S) tvingades lämna partiledarposten och prinsessan Estelle föddes.
Det finns så mycket som är trygghet. Falukorv och makaroner, en sliten tröja, mjölk och kaviarknäcke.
I musiken finns tröst och upptäckarglädje. Där finns alla känslor.
Bob Dylan är en gammal vän, en av många, hans album är och var välbehövliga reningsbad när det mesta går för fort. I veckan blev han åttanolla, Robert. I oktober det året kom "Tempest".
Det var så långt i livet. På tio år händer mindre än på ett år i ungdomen. Barnen växte, kalendern full av föräldramöten, vardagen med slentrian och kylskåpet med rester.
Det var alltid långt till semester, jag var säkrare på mig själv med den åldrande mannens patina men samtidigt mer osäker än någonsin. Hela tillvaron tedde sig mer och mer gåtfull.
Är jag inte i själva verket en enda stor bluff?
Du kunde också fått hört The Killers, Munford & Sons eller något annat mer modernt 2012.