För 35 år sedan befann jag mig som ung reporter på Cirkus i Stockholm för att för min lokaltidning bevaka Melodifestivalen.
Det var bara en deltävling på den tiden. En kväll, tio låtar, sedan var det över. Nästa dag var rubrikerna på aftontidningarnas löpsedlar givna: FEL LÅT VANN.
Det var Lena Ph som var ”min” artist. Philipsson. Hon var grön, bara 20 och skulle nu debutera med låten ”Kärleken är evig”.
Det var feber i luften, en stor händelse för min lilla stad, Lena var ju ”vår” artist. Än i dag är hon en symbol för staden.
För Vetlanda-Posten, där jag då hade mitt första fasta jobb, var det också stort. För mig också, så klart. Jag hade gjort massor av förhandsintervjuer och nu satt jag där i pressområdet på Cirkus. Minns Willstrand också, nu Buttle-bo, "Fem i tolv", tiden går.
Monica Törnell och Lasse Holm vann till slut med ”É dé det här du kallar kärlek”, Lena kom tvåa, iklädd den gula klänning hon själv sytt.
Jag följde henne sedan under några år som reporter. Och vad det blivit av Lena som artist, ja, det vet vi allesammans.
Det är inte utan att det förflutna kommer åter inför kvällens Mello. En annan ung artist som jag följt sedan första låtsläppet ska in i strålkastarljuset inför mångmiljonpublik.
Clara Klingenström har slitit sig fram, tagit alla chanser hon kunnat för att nå ut med sin musik, aldrig tappat tron och framför allt aldrig väjt för det svåra.
Jag beundrar henne för det, att hon inte viker för ledsnad och ångest, att därigenom stå som en förebild.
Och när hon nu ställer inför svenska folket gör hon det dessutom med kläder hon själv skapat. Känner jag igen det? Jomenvisst.
Jag kommer inte att vara på plats i Annexet i Stockholm (corona, karantän) men jag kommer att sitta limmad vid tv:n när hon sjunger ”Behöver inte dig i dag”, en låt hon själv varit med och skrivit.
Jag kommer att vara nervös, hon är så värd att lyckas. Det har jag sagt till henne. Det är din tur nu, har jag sagt.
Jag, vi, får hoppas på det bästa.
Hon kommer att dissas av många och sågas vid knölarna. Tvångsmässiga rallarsvingar, så är det alltid. "Pinsamt och patetiskt", "fördummande" och "luftslott" är lokala omdömen jag sett i sociala medier om Mello i stort. Även den mer udda sågningen "Har aldrig sett det".
Som vanligt reflekterar jag över att det finns så många ängsliga människor när det gäller musik.
Och, icke att förglömma: Herman Gardarfve är en vässad låtskrivare, har en betydande del i Efraim Leos låt "Best of me". Heja.