”Att hänga med i nyhetsrapporteringen om kriget i Ukraina kräver sina geografi- och historiekunskaper”, konstaterar Mien Niklasson.
Var ligger Georgien? Hur gick det till när Sovjetunionen upplöstes egentligen? Gammelsvenskby i Ukraina, varför finns det svensktalande människor där? För en som jag, som sov sig igenom historielektionerna på gymnasiet, så finns det mycket att ta igen.
Jag tror att en anledning till att jag tyckte historia var så tråkigt i skolan var för att jag inte kände att det berörde mig, det var för långt borta och för obegripligt. Jag minns att jag plågade mig med att skriva ett fördjupningsarbete om revolutionen i Kina. Jag förstod ingenting av det. Tänk om någon då hade kunnat tipsa mig om att börja med något som ligger nära, något som kan så ett frö till att vilja lära mer. Mitt arbete om kinesiska revolutionen blev riktigt dåligt.
Senare i livet har historien kommit i kapp mig. Ett starkt ögonblick var en gång för kanske tio år sedan. Jag var på ett så kallat Gårdsmuseum i Havdhem, en lada fylld med nostalgiprylar. Där fanns också ett litet arkiv med saker från Lagerlingen i Havdhem, ett interneringsläger för tyska krigsfångar i slutet av andra världskriget. Innehavaren av museet, Bertil, som märkte att jag blev intresserad, tog fram några kassettband. Det var intervjuer han gjort med gotlänningar som var med då, 1945, och tog emot båtarna nere i Ronehamn med krigsfångar som flytt från Baltikum. Röster från förr fyllde den gamla ladan och jag blev alldeles häpen. En av rösterna var nämligen välbekant, den tillhörde tant Vera. Tant Vera var gift med min pappas morbror i Tofta och en sån där tant man var på kalas hos varje annandag jul. Vera Englund var under krigsåren distriktsköterska här ute på Sudret, hon kallades allmänt för Putt-Vera. På kassettbandet berättar hon om hur hon blev inringd att åka ner till Ronehamn och flyktingbåtarna. Hon berättar att många var skadade och att hon fick injicera morfin innan de kunde lastas på en lastbil och fraktas till krigssjukhuset i Tingstäde.
Jag satt där i ladan och bara gapade över allt som jag fick höra. Tänk om jag hade vetat när jag gick på gymnasiet, att jag hade kunnat åka till tant Vera, som ännu levde då, och kunnat få inspiration till ett fördjupningsarbete. För det är viktigt att prata, berätta och föra vidare. Och det är viktigt att bevara gamla kassettband. Så inte historien glöms bort.