Jag skulle ljuga om jag säger att jag ständigt följer ”Den stora älgvandringen” i SVT, för det gör jag verkligen inte. Du vet det där programmet där kameror riggats upp så att vi i realtid får se Skogens konung och hans kusiner traskar genom landskapet. Så långt ifrån "Paradise hotel" och fångfortet det går att komma.
Men det händer att jag tittar en stund ibland och det är oerhört rogivande om än inte som att själv vara i naturen, känna dofterna, uppfatta ljuden, känna barken i fingrarna när jag drar handen längs en trädstam.
Att slippa de sekundsnabba klippen, hetsen, otåligheten.
Det går så klart att skratta åt programmet, vilket går att följa dygnet runt, men det kan också ses som aktivism mot det högljudda och uppskruvade tempot i samhället där allt ska vara framåtlutat och "på tårna".
Det är ju ingen hemlighet i dag att hetsen, stressen, pusharna, förväntningarna att alltid vara nåbar och uppkopplad – du vet hur det är, du skickar ett mess och får du inte vara inom fem minuter brinner det i lamellerna – skördar offer.
Det var ju inte så det var tänkt att vara. Digitaltekniken skulle ju ge oss tid till annat!
En snabb googling visar att i juni 2008 fanns 13 390 pågående sjukfall med stressdiagnos i landet, i juni 2023 var siffran 42 033, enligt uppgifter från Försäkringskassan.
Det är siffror som så klart går att bryta ner och som sannolikt beror på många skilda ting, men ändå säger det något om vår samtid.
I den kontexten är det en typ av protestaktion bara genom att programmet finns. Som en motpol. Som att tillåta sig gå i bredd genom staden mitt i gatan, trots att stressade stadsbor vill förbi med bilen…ööööh…hmmm…skrev jag ens det där? Måste varit ett misstag.
Älgarna vandrar över datorskärmen när jag skriver det här, syner som sällan annars ses. Skogens sus låter i lurarna, meditation, långsamt lunkar de stora djuren på rad genom den krympande snön vid sitt vadställe över Ångermanälven.
Ingen kommentator, bara naturen som talar, ingen Lasse Granqvist som radiorefererar i sport-tv, så skönt.
Ett så befriande lugn i ett emellanåt bråkande kontorslandskap. Som att se ut över en krusig yta, se in i en knäppande eld, sätta sig i bilen och köra långt, långt in i tankarna.
Jag tänker: Vilken fin möjlighet för alla rörelsehindrade eller andra som av skilda orsaker inte kan ta sig ut, för den satsningen är SVT värd all tänkbar respekt.
…och tystnaden…alldeles för underskattad är den i det moderna samhället.