När jag inte har något särskilt för mig händer det att jag ser när Susan Boyle uppträder i tv-programmet ”Britain’s got talent”.
Det är ett rätt gammalt youtube-klipp. Från 2009. Kanhända har du sett det?
Hon kliver upp på scen i hemmafruklänning och hemmafrufrisyr, långt från det rådande pinuppa-idealet och säger att hon vill slå igenom med sin musik och att hennes förebild är musikaldrottningen Elaine Paige.
”Och varför har du inte slagit igenom hittills?” undras från juryn med leendet i gipan. ”För att jag inte fått chansen”
Det fnissas så klart i salongen. Ända tills hon tar de första tonerna i ”I dreamed a dream” från musikalen ”Les Misérables”. Då stannar hela lokalen upp innan jublet bryter ut.
Det ger mig alltid så goda känslor. Det finns andra också, youtube är fullt av förtrollande ögonblick som får huden att knottras.
Men det sätter också fingret på hur vi alla ser på människor omkring oss. Jag menar, nog hade även jag tänkt knappast fördelaktiga tankar om jag inte visste vad som skulle ske i det där klippet.
Fyllda är vi – du, jag, alla, vi måste vara ärliga nu – av förutfattade meningar. Vad vet vi egentligen om de för oss främmande personer vi möter på gatorna? Vad vet vi om vad deras bakgrund gjort med dem? Vi vet förstås ingenting.
”Ha en fortsatt trevlig dag” sa personen i butikens kassa den dag jag just fått veta att min mamma gått ur tiden. Det kom ett telefonsamtal och sedan var allt över.
Det var inte oväntat, hon var tärd av demensen och slutet oundvikligt men när det sker kommer det ändå som en chock.
Jag gick och handlade, behövde lite färdkost innan jag satte mig på färjan till Småland för att ta farväl, stryka med handen över hennes kalla panna där hon låg, späd som en fågel.
”Ha en fortsatt trevlig dag!”.
Jag tänkte: Vad vet du om det!? Jag övervägde att berätta men valde att skona. Personen menade förstås bara väl (eller följde manualen).
Varje människa är en bok, sidorna fyllda av erfarenheter; succéer, glädje, sorg och misslyckanden, aldrig helt läkta sår och icke infriade drömmar.
Tänk så mycket erfarenhet och kunskap som går omkring bland oss, oanade talanger och fantasier satta på paus. Kanske just din arbetskamrat har en makalös sångröst?
…och Susan Boyle, jodå, hon blev verkligen artist, har sålt 20 miljoner album och genomfört flera turnéer genom Storbritannien. "Jag känner mig som en förebild för alla de som inte vågar göra de saker de innerst inne vill" har hon sagt i en intervju.
Det är vackert, förstås.