En grupp gotlänningar åker ju stup i kvarten till fastlandet, ibland flera gånger i veckan på jobb och annat. De är världsvana och bara glider runt. Hemmansägaren och jag tillhör den andra gruppen, vi som åker mycket sällan. Det är vi som inte hittar våra sittplatsbiljetter på båten och inte heller förstår hur man ska hämta ut den förbeställda maten. Vi som blir stående i trapphusen och inte vet om man ska gå upp eller ner.
En fördel med att kunna säga till folk att man ska till fastlandet är att man då har godtagbart förhinder till i princip allt. Fastlandsresan kan vara en ren nöjestripp men ska du iväg har alla, som på ett eller annat sätt behöver dina tjänster här hemma, full förståelse:
– Ah, men förstår att du inte kan komma då!
Har du däremot 40 graders feber och frossa kan man få höra att:
– Jo, men visst orkar du komma en stund?
Fastlandsresa eller kalvko, det är de enda två sakerna som ger en gotlänning full legitimitet att utebli. Tyvärr har Hemmansägaren och jag inga kor.
Sen har vi det här med bilen, det finns alltid en oro över att den ska gå sönder på fastlandet. Min bil har gått 50000 mil. Min granne har som rättesnöre att man inte kör till fastlandet med en bil som har gått över 20000 mil. När jag tar upp det här med min mekaniker på Havdhems bilservice så säger denne:
– Om din bil går bra här hemma, vad är det då som gör att du tror att den ska gå sönder just när du kör den på fastlandet?
Det kan man ju fundera över. Jag tillhör i alla fall inte den skaran gotlänningar som inte kör bil på fastlandet. Många av mina vänner kör dagligen på Gotland, i ur och skur. De rattar runt i Visby innerstad och fickparkerar och backar med släp. Men av någon anledning har de bestämt att de inte kör en meter på fastlandet, outgrundligt varför.
Målet för vår resa var att hälsa på dottern och efter ett par dagar anslöt hennes sambo också. Det här med att hälsa på fullt vuxna barn var en ny upplevelse för mig. Jag hör hur sambon förhör sig med dottern:
– Har de sovit gott? Vad gav du dem till frukost? Jaha, bara kokta ägg? Då kanske de börjar bli hungriga nu?
Sedan hör jag hur han frågar dottern om hon hittat på något roligt med oss:
– Jag körde dem till några, gamla studiekamrater. De satt där och pratade halva natten, det var nog roligt för dem!
Är det såhär att ha vuxna barn? Att bli pratad över huvudet på? Nu är vi hemma igen. Hemmansägaren funderar för fullt på att skaffa kor.