Jag har genomskådat illusionen om att det blir bättre sen. Det blir det inte. Det blir aldrig bättre sen.
Så många gånger som jag tänkt att nästa vecka blir det lugnare, nästa månad. Jag kollar i almanackan: jo, nästa månad ser tom ut. Men när jag väl är där är den lika kulspetskluddrad som alla andra blad (nej, ingen almanacka i mobilen).
Nästa vecka, nästa månad, nästa år, allt rullar ständigt i väntan på...vadå?
”När börjar det riktiga livet?” är en novellsamling av Fredrik Lindström. Titeln är briljant, för dagar kommer, åren går och vi går alla här och väntar på att det riktiga livet ska börja.
Det liv då vi hinner läsa de där böckerna, måla om stugan eller bara – faktiskt – andas.
Jag ger mig tusan på att det inte är som i reklamen, den om att vi ska bli fria och lyckliga när vi blir 65.
Egentligen är det inte någon mening med något. Det som är gjort är gjort och betyder just ingenting. Erfarenheter. Kanske. Minnen. Visst. Glömska. Så in i Norden. För så mycket kul jag antagligen gjort som jag förmodligen glömt, och vad var det då för mening med allt?
Det slår mig när jag gör något som är lite roligt. Att det tar slut så fort, och sedan är jag tillbaka i det grå, där jag egentligen trivs gott med att vara.
Så varför skulle jag då alls gå på bio äta gott resa bort? Och så har vi ju allt det världsliga: upprustningen, polariseringen, de smältande isbergen, och det där med atombomber är ju läskigt, tänk om man fick en i ögat, som vi sade när vi var små.
Jag brukar söka ro i poesin. Där finns en fristad där jag omsluts av lugnet. Eller i romaner, i musik; en LP-sida symfonirock, något från uppväxten, kanske ”Father and son” med Cat Stevens, en av de allra bästa sångerna om tidens obönhörliga flykt, skriva några egna sånger om tiden som går.
Tider att passa, inköp att göra, vardagspussel att pussla och mitt i allt förstår jag att detta är livet.
Det var ju inte så det skulle bli, hur det nu skulle bli.
När fick den röda jackan med STP-märke när jag var tolv, när jag bar mina Wrangler-jeans när jag var 15, när jag tog körkort och rattade min vita bubbla mot friheten, noll till hundra på 80 dagar…inte var det så här det skulle bli.
Jag skulle leva mitt liv med juni ständigt lindad flera varv omkring mig. Inte med förhoppningen att det skulle bli bättre sedan, när nu sedan är.
Och inte är det någon mening med att fånga dagen heller. Den är ju ändå snart slut.