Klockan 13.37 i torsdags steg jag för första gången på 36 år in i ett studentrum i lärosätet Uppsala. Samma stora höga hus, samma ganska smala trappor och rummen: precis som jag minns dem, fast nu utrustade med pentry.
Som små hotellrum, ingen vill längre leva korridorliv.
Jag minns inte vad hon pluggade, hon jag var tillsammans med då. Det är så länge sedan. Men jag var ofta på besök, tog tåget från Småland och hånglade i en 90-säng.
Lyssnade på studentradion också, ”Lady in red” var populär och ”Chess”; ”One night in Bangkok”. Det är så mycket som kommer tillbaka.
Hon bor i Mora nu, vet jag. Vi har ingen kontakt men idag vet man så mycket mer än förr. Allt går att söka på, på datan – DATAN – finns alla svar.
När jag nu vandrat i området är så mycket sig likt, som jag minns det. Hur kan man minnas så mycket? Busshållplatsen, cykelvägarna, till och med lukten i trapphusen.
Hur är det möjligt att sådant som länge varit glömt plötsligt står så tydligt i relief?
Vi tog en pizza på kvällen. Nej, den pizzerian fanns inte förr, den var ny. Det var jag och sonen, jag tog en inbakad med lök som extra, löken är viktig. Han åt gyros.
Dagen var fylld av möbelbärande, affärsbesök och avbockande på lista: toaborste, disktvättrengöringsmedel, stolsdynor, saltpeppar. Sånt som alltid funnits hemma men inte finns i ett studentrum som nyss var tomt.
För nu ger han sig ut, sonen. Han som var ett två tre fyra i förrgår och lekte Byggare Bob. Nu tar han sig allt längre in i vuxenvärlden och här står jag med näsduken och vinkar.
Glädje och vemod. Glädjen i att se honom lyfta, vemodet i att inte längre vara lika behövd. (Som om det är jag som är alltings mitt). Det jag lärt honom har jag lärt honom nu, jag hoppas det blev en bra grund ty jag har gjort så gott jag kunnat, så mycket mer kan jag inte göra.
Nu går livet vidare, men på ett annat sätt. För mig, oss. Nu finns ett helt hav emellan och vi är inte längre del av varandras vardag. Det jag sett hända så många andra, nu är jag, vi, där själv.
Det känns fullkomligt overkligt och absolut självklart, alltid dessa dubbla känslor.
Datorn i knät i studentrummet på fredagsmorgonen när jag skriver detta, har sovit på en madrass på golvet. Hemresan, lämnandet, har jag ännu framför. Då tar jag bilen, han blir kvar i sin nya verklighet.
Ingen kommer att se att jag gråter.
Men jag tänker att det kommer att bli bra. Och han kommer ju faktiskt hem till sitt eget rum emellanåt. Som jag gjorde till mina föräldrar, de som hela tiden längtade.