Vad är väl bättre än en riktig rockabilly-rökare, jo, rätt mycket, faktiskt. Solsken mot en vägg, till exempel. Tycker många. Många tanter brukar stå så. Det märkliga är att tanterna nu påfallande ofta är i min ålder. Om våren, när solen inte varit synlig på länge. Rugg och rusk och så strålar den plötsligt så där varmt.
Jag tycker om tanter som läser ”Året runt”, det är tryggt och sympatiskt, kärt och oförargligt, sådant som det behövs mer av när samhället ser ut som det gör. Och om de dessutom står mot en vägg. Det är fint.
Jag har ibland själv ställt mig så, ansiktet vänt mot solen. Det kan se lite fånigt ut, men jag är långt förbi den gräns när jag bryr mig om vad folk tycker.
Åtminstone säger jag det så. Vill att det ska vara så. Men så är det så klart inte. Alla är vi väl på djupet känsliga och ängsliga, vill bli omtyckta mer än något annat. Helst av alla.
…fast det där var en generalisering. För vad kan jag veta om andra, deras inre djup och tankar. Inget. Så klart. För vem vet vad om vem. Vissa vet det mesta om de flesta, tycks det. Han och hon är si och så.
Men vad kan vi veta om andras lycka eller trauman. Men ändå: Där står jag med ansiktet mot solen när solen vänder sig mot oss.
Så vad är väl bättre än en riktig rockabilly-rökare, jo, en hel del. Men jag gillade Stray Cats när de slog igenom i det sena 70-talet. Rock This Town. Och när jag lyssnar på den igen…jo, det studsar rätt gott, den dängan en fredags- eller lördagskväll, det kunde duga.
Men mest gillar jag tystnaden, det blir så upp i åren. För en del, för mig. Pratprogram i radio, stilla prat, beror på vilka som pratar så klart, det finns de jag inte tål, stänger av, inga namn.
…eller helst inga ljud alls, bara vinden och vågorna, skogen…ljudet av de egna tankarna, resor genom den inre världen, så mycket som finns där, mer än i den nära verkligheten, intressantare människor, mer meningsfullhet, inga ska, bör och måste.
Eller biblioteket, böckerna, att sitta i soffan med Greider, Tranströmer, Kallifatides, läsa lite här och där och via orden färdas ut i världen och in i det inre djupet; minnas det som varit, fantisera kring det som kommer.
Reflektera över att vi som är här nu bara är här nu, att andras nu var för hundratals år sedan. Som när Valdemar landsteg och skapade skräck omkring sig. Är han verkligen värd att få platser uppkallade efter sig?
Jag tror jag spisar lite rockabilly ändå, trots allt. Det svänger rätt gott. Det är ju ändå helg.