Varje gång jag läser en nyhet om corona får jag lite svårt att andas. Jag menar inte som en metafor över att jag känner stundens allvar, jag menar att jag bokstavligen får något i luftrören. Det känns som astma. Det får mig att vilja hämta min inhalator som jag bara använder under pollensäsongen. Men jag låter bli för jag vet att det inte är på riktigt.
Det är extra svårt att vara hypokondriker under en pandemi. Eller okej, låt oss reda ut det här redan från början: jag är ingen riktig hypokondriker. Men jag gillar att överdriva så jag kallar mig för hypokondriker i den här krönikan och så har ni i bakhuvudet att jag i själva verket bara är nojig och gnällig och självupptagen, okej?
Det är alltså extra svårt att vara hypokondriker under en pandemi. Alla dessa människor som lägger upp sina varor på bandet innan jag har betalat. Alla dessa ledstänger och dörrhandtag och offentliga toaletter. Och framför allt: alla dessa listor med symptom.
Ont i magen. Ont i halsen. Ont i huvudet. Feber. Hosta. Hudutslag av olika slag. Snuva. Smak- och luktbortfall. Ledvärk. Hur kan man INTE ha covid-19? Det finns ju inga symptom kvar.
Minst en gång i veckan sedan pandemin drog igång har jag haft symptom. Ibland ett, ibland två. Jag har alltid varit övertygad om att det är dags, även innan smittan ens hade kommit till Gotland.
Förra veckan fick jag feber och snuva. Innan jag ens sjukanmälde mig till jobbet bokade jag ett PCR-test. Jag tänkte att det nog var en förkylning, men hur många covidpatienter har inte tänkt så i början? Hur många har inte chillat de första dagarna för att sedan ligga på IVA och kämpa för sitt liv?
Så jag kör in i förtältet och en kvinna med visir tassar ut ur husvagnen och jag tilldelas en plastpåse med provrör och bomullspinne och sen börjar det svåra. Jag ska sticka in den där pinnen oerhört långt ner i halsen och förmodligen är det nåt fel på mig, medfödd missbildning kanske, men jag klarar inte av det. Jag får kväljningar av att bara borsta tänderna och den där pinnen är jättelång.
När kvinnan kommer tillbaka vevar jag ner rutan och säger att det nog inte gick så bra. Hon säger att det säkert gick tillräckligt bra. Och om inte annat så får jag väl bara komma tillbaka och ta testet igen?
Ja. Tack då. Då åker jag hem och väntar på mitt negativa resultat.