Nej, lugn nu. Jag menar inte att alla är idioter. När Internet går ner ställer det förstås till trubbel för många. Och jag hör ju mig själv frusta, startar om och håller på.
Säger att det var bättre förr för då slapp man skiten men menar det förstås inte, för tänk så mycket det går att göra när man kopplat upp sig.
Men ändå. Internet låg nere men med min mobil tog jag mig in på leverantörens FB-sida för att söka information (och fick det; ”felsökning pågår”, företaget var alltså varse problemet).
Ändå kom där så mycket ilska, hat, rent av, på kort tid som jag sällan tidigare upplevt.
Ett tag trodde jag det droppade i kranen, men det visade sig vara kommentarer som strömmade in med ett plopp för varje.
I realtid kunde jag följa ett rasande folk. När man slipper se varandra i ögonen kan vad som helst sägas och skrivas.
Mina spalter handlar oftast om att folk har hyfs och i grunden är goda, att det starkaste som finns är att visa sig svag och om att vi måste ta hand om varandra.
Och så görs det. Oftast. Inte minst senaste tiden har vi sett hur många ställer upp för de som behöver, även om många också tycks strunta i Folkhälsomyndighetens riktlinjer.
Men det finns – och det här är naturligtvis ingen nyhet - en parallell värld. För många fanns det nämligen ingen hejd på okvädningsorden.
Jag gick in på FB-sidorna till en del av de tusentals runt om i landet som skrev de mest hatande kommentarerna och till min förvåning – eller egentligen inte – tycktes de vara helt vanliga människor. Många hade barn, familj, vänner, verkade vara som folk är mest.
Dagen efter såg jag dokumentären ”Minus 58 grader” om två svenskar som skidar längs Kolymafloden i östra Sibirien, det område i vilket Stalins mest utstuderade dödsläger var belägna. Som främlingar där blev de bjudna på fest varhelst de kom. Ett kom äventyret att lära dem, att ”människan är klart övervägande god och att vi människor mår som allra bäst när vi umgås och pratar”.
Egentligen är det inte hatet och okvädningsorden i allehanda kommentarstrådar som förvånar mig mest.
Nej, det som förvånar, fascinerar, förbluffar, förfasar är att så många känner sig tvungna att kommentera allt och alla i termer som aldrig skulle passera läpparna i ett fysiskt möte men som låter fördämningarna brista på nätet.
Detta när, i det här fallet, leverantören faktiskt meddelat att felsökning pågår.
Det som redan är sagt av så många tusen, varför måste det sägas en gång till?