På den ”gamla goda” tiden kunde man äga andra människor. Och jag avser då inte den afro-amerikanska slavtraden, utan riktigt helyllesvenska förhållanden.
Lantarbetare var till exempel rent juridiskt att se som fastighetstillbehör för inte alltför länge sedan. Och kvinnor ägdes av sina äkta män (eller annan manlig släkting).
Barn var faderns ägodelar; senare fick även modern del av den äganderätten. Ordet för ”barn” och ”slav” är för övrigt detsamma i flera språk. Lagstiftningen har sedan dess friserats.
Men alltjämt utövas föräldraskap som en form av äganderätt. Och det med samhällets stöd. Barn som kränks genom våld och annat av sina föräldrar, eller på grund av att föräldrarna inte förmår skydda dem mot det, ska åtnjuta samhällets skydd. Dessa barn ska bort från sina föräldrar.
Sker det? Ja, men alltför sällan och alltför sent. Med grumliga argument om att det för föräldrarna är en mänsklig rättighet att få misshandla sina barn glömmer man just barnen. Med lika grumliga och flummiga argument om att det är bäst för barn att få växa upp tillsammans med sina föräldrar tvingar man barn att umgås med sina plågoandar.
Alltför många barn är dömda till utsatthet och skyddslöshet.
När det gäller så kallade vårdnadstvister ska man se till ”barnets bästa”. Man behöver inte bry sig om barnet har det bra eller inte. Att se till deras bästa innebär nämligen ofta att välja det ”minst skadliga”.
För att få till stånd ett samhälleligt omhändertagande måste man ta sig över ribbor placerade på världsrekordsnivå. Äganderätten till barnen får inte kränkas. Och äganderätt är ju enligt vissa det viktigaste som finns här i livet.
Nu har FN:s barnkonvention blivit svensk lag. Den ger barn ett avsevärt starkare skydd än vad den svenska lagstiftaren tidigare har förmått ge barnen. Barnombudsmannen, BRIS och vissa andra har uppmärksammat det.
Men i övrigt? Sociala myndigheter, domstolar? Nej; där lever föreställningen om föräldrarnas äganderätt i alltför stor utsträckning kvar. Och om en förälder försöker skydda sitt barn mot den andra förälderns övergrepp så riskerar inte bara den förstnämnda föräldern utan även barnet att straffas.
Är det verkligen så illa? Nej, långt ifrån alltid, men lite för ofta.
Hiss
Den tilltagande normaliseringen av det sociala livet!
Diss
Publikfri fotboll.