Två lika delar av mitt liv; idrotten och kulturen. Som en paradox känner jag mig ibland, skrattas åt när jag säger att jag tycker om Tranströmers lyrik, som att det i idrottsliga kretsar sätts en slags ära i att knappt ens veta vem han är.
Och tvärt om ibland; Nä, jag vet ingenting om sport.
Litteraturen, musiken, det konstnärliga uttrycket, eftertänksamheten, alltid har det tilltalat mig. Men till största delen har jag ändå vistats inom idrotten, i yrket som skribent och på fritiden.
Det är så enkelt att utöva sport om man vill. Idrottshallar, gymnastiksalar, föreningar med famnarna öppna. Det behövs så lite. En boll, en puck och några ledare som vrålar LIGGPÅNURÅFÖRFAAN vid sidlinjen, sedan är det igång.
Jag ser alla ungdomar som cyklar kors och tvärs genom stan med sina väskor på ryggar och pakethållare.
Jag var en av dem i staden där jag växte upp. Cyklade till orienteringsklubbens träning två, ibland tre, gånger i veckan.
Jag cyklade med klarinetten också, vi höll till i ett klassrum i det som då hette Centralskolan. Min lärare hette Carl-Erik. Där lärde jag mig både ciss och synkoper och da capo al fine. Tack mamma och pappa för det, för att ni anmälde mig dit.
Jag spelar aldrig på klarinetten längre, den står i en garderob och längtar efter att få låta.
Men känslan av att blåsa i den sitter i både muskel- och hörselminne, det var min dörr in i musiken. Jag är så glad att jag kan spela lite grand, så många brukar säga fram i tiden: två saker ångrar jag, att jag inte lärde mig språk och att jag inte lärde mig spela något instrument.
I tidningen Vi är jazzmusikern Johan Norberg krönikör, jag hittade ett flera år gammalt nummer i en låda, ett i vilket han skriver om just detta tema.
När han ser ungdomarna baxa sina sportbagar Ringvägen fram kan han, skriver han, inte låta bli att tänka att det kunde varit fiollådor. De kunde varit på väg till en orkester, där de kunnat tillåtas blomma, utan ledare som vrålar.
Om bara kulturen, musiken, i tidig ålder ansetts lika viktig som idrotten, tänker jag. Jag som lika gärna läser i en diktsamling som ser en match på tv.
Om det ansetts lika viktigt att prova en trumpet som att skjuta straffkast i basket. I många skolor finns ingen musiksal däremot utrymme för idrott, vilket ju bevars går att utöva utomhus.
Rörelse på schemat är viktigt för folkhälsan, men kulturen är viktig för själen. Det är inte minst till musiken vi vänder oss när livet är kaos, det är där vi hittar vår tröst.