Tids nog kommer era arbetskamrater och grannar inte att rynka på näsan när ni försöker göra er förstådda, och det kommer att bero på två saker. Dels att ni har blivit säkrare på uttalet och dels att de har vant sig vid hur det är att prata med någon som inte är född i Sverige. Några av dem har aldrig gjort det förut, så ni måste vara förstående och ha tålamod.
De är nämligen svenskar, och det är något speciellt med svenskar. Många av dem är konservativa när det kommer till språk. De förväntar sig att andra människor ska tala och skriva exakt likadant som de själva. För dem är språket inte i första hand ett verktyg för att kommunicera utan ett sätt att skilja agnarna från vetet. Identifiera vilka som är vi och vilka som är de.
Om ni har ett avvikande uttal tar svensken för givet att ni inte kan språket så bra, även om ni har dubbelt så stort ordförråd. Ni vet Theodor Kallifatides? Han kom till Sverige för 50 år sen och blev en av landets mest erkända författare. Han bryter fortfarande på grekiska och har fortfarande fel ordföljd ibland när han pratar. Det är nämligen omöjligt att få ett perfekt uttal i ett språk om man flyttat till ett nytt land i vuxen ålder. Man kommer alltid att höra små skillnader i vissa ljud och i melodin.
De här skillnaderna har svenskarna en särskild radar för. De har absolut gehör och känner omedelbart igen en brytning.
Men en brytning säger lika litet om språkkunskaper som en dialekt. Om en norrlänning träffar en skåning kan de ha svårt att förstå varandra, men ingen av dem kommer att ta för givet att den andra är dålig på svenska. Tänk om detsamma kunde gälla för en person som bryter på arabiska eller tigrinja.
Nej, svenskarna är inte rasister. Däremot finns det många som är rädda för det okända. De blir nervösa när någon talar annorlunda eller ser annorlunda ut. De tänker att det ska uppstå pinsamma situationer, bli missförstånd och elände. De vill helst inte konfronteras med bekymmer, och när en ny kollega dyker upp på jobbet och pratar helt annorlunda än alla andra, då blir det jobbigt för svensken.
Kanske är det helt enkelt en del av det svenska kynnet. De menar inget illa. Egentligen är det ganska synd om dem. Svenskarna är reserverade, har begränsat kroppsspråk och talar helst inte med okända. Men ha tålamod med dem. En dag kan de bli dina bästa vänner. De behöver bara vänja sig vid ditt uttal.