Snart har jag jobbat hemifrÄn i ett Är. Tanken svindlar. Ni andra har sÀkert bakat surdegsbröd, stickat koftor och byggt modellflygplan. SjÀlv har jag inte utvecklats sÀrskilt mycket, men kan ÀndÄ se nÄgra tydliga coronaeffekter.
För det första har jag blivit dummare. AlltsÄ mer korkad och obildad. Det mÀrks framför allt nÀr jag tittar pÄ PÄ spÄret och varken klarar huvudstÀder, matrÀtter eller vattendrag. Nu har jag aldrig varit nÄgon virtuos men nÄgra poÀng brukar jag skrapa ihop. I Är har det varit knapert.
Men hallÄ, blir man verkligen dummare av att jobba hemifrÄn? Jag Àr rÀdd att svaret Àr ja. Utan kollegor att slÀnga kÀft med Àr det som att hjÀrnan stelnar till. Man tappar förmÄgan att reflektera fritt över olika Àmnen. Man blir lite mer som de dÀr tanterna och farbröderna som fanns nÀr jag var liten, som kom in och satte sig pÄ kökssoffan, fick en kopp kaffe och sen satt de bara dÀr utan att lufta en endaste tanke.
Den andra effekten Àr att jag klÀr mig sÀmre. Det beror förstÄs pÄ att jag sitter ensam hela dagarna. Det beror ocksÄ pÄ att jag inte köpt ett enda klÀdesplagg. Det blir mycket mjukisbyxor med representativ överdel. GÄ omkring i det nÄgra veckor och det börjar kÀnnas okej att ha det nÀr man gÄr till affÀren. Ge det ett halvÄr sÄ verkar det helt normalt att ha mjukisbyxorna pÄ stan. Sen befinner man sig i fritt fall.
En annan förÀndring Àr att jag förvandlats till en strÀngare fröken. Tidigare kunde jag ta emot skrivuppgifter lite varsomhelst, ett papper i handen, ett mejl. Nu Àr jag plötsligt mycket noga med att allt ska lÀmnas pÄ rÀtt plats i lÀrplattformen. Alla texter inlÀmnade pÄ felaktigt sÀtt refuseras, till elevernas förtvivlan.
Alla samtal, lektioner och prov mÄste ocksÄ bokas. Det finns inget utrymme för spontana möten, man springer inte pÄ varandra i korridoren. Har du en frÄga mÄste du boka en tid. Vill du vara med pÄ lektionen mÄste du boka en plats. Har du ingen plats fÄr du inte komma. Hon Àr sÄ strÀng nÀmligen, den hÀr lÀraren.
Distansarbetet fortsÀtter. Korkad, illa klÀdd och strÀng gÄr jag alltsÄ vÄren till mötes. Men nÄgon gÄng tar ju pandemin slut. Kommer jag dÄ att bli smartare, snyggare klÀdd och snÀllare? Jag hoppas ju pÄ de första tvÄ. Men den hÀr nya strÀngheten, den tror jag faktiskt att jag behÄller.