Astrid, William, Henry, Elsa. Vanligaste tilltalsnamnen på nyfödda 2022 på fastland och Gotland. Nils upp som sjua i riket, det är bra. Jag heter Nils, gör sonen också och hette pappa. Men i övrigt är det dåligt med husmanskostnamnen från min uppväx: Mikael, Stefan, Tomas, Gunilla, Jeanette, Bo, Ann, Monica, Mats och för all del Magnus. Hallå, när kommer ni tillbaka!?
Musikern Mattias Bärjed i (högtalar)telefonen, han kör bil, måste plötsligt sakta in bakom en röd trekantsskylt. Han gör i samband med detta en knivskarp spaning: ”Det är väldigt sällan de spelar Status Quo i såna bilar numera”.
När jag började i yrket var det bannlyst att nämna företagsnamn i spalterna. Totalt tvärstopp. In absurdum, nästan. Andra ideal råder i klick-eran.
Finns för mycket folk som har för lite att göra och därför fixar och ändrar för fixandet och ändrandets skull. If it ain’t broke don’t för fan fix it. Uppdateringar och skit.
Flamset i morgonradio, jag vet, jag är inte målgrupp, men jag hatar det, folk som gapar i mun på varandra, JAG HATAR DET.
”På spåret” förra veckan, har inte kunnat smälta det än, måste varit tidernas musikinslag med två genier på flygelpallen: Benny Andersson med sina pianofingrar, Laleh med sin gyllene röst. Och till det en Phil Collins-låt. Mäktigt.
Mello-start på lördagen, sex lördagar i följd med tävlande i musik på, som det heter, bästa sändningstid. Om detta får var och en tycka som den vill, men noteras kan att det finns få tv-program där så många som inte gillar det känner det som tvång på olika sätt uttrycka detta i exempelvis sociala medier. Hur kass det är, hur illa de mår av skiten. Märkligt ändå.
”Inte som lamm till slakt” av Kenneth Hermele. Intressant och viktig bok om judarnas motstånd under Förintelsen.
Det är kul att nostalgisurfa på Youtube. I veckan lyssnade jag på ”Klapp och klang”, en gång i tiden ett måste på barnradiomorgonen. Iréne Winqvist, Ivan Renliden och Olle Åkerlund som spelade och sjöng tillsammans med glada barn. Ja, jag var liten då men märkte att jag ett halvt decennium senare mindes det som igår.
Som krögaren Reinhard Keinprecht säger på sin österrikiska språkmelodi: ”Hur det kan va att man aldrig tröttnar på Phil Collins!”.
Jag tänker att de anser sig vara högre stående och ha en bättre smak. För egen del gillar jag skarpt Ann-Christine Bärnstens ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” skarp. Gammal låt, jag vet. 1975. Men sådan musik görs icke längre.