Det gungade liksom till. När jag såg nyheten om en snar presskonfa och det strax därpå offentliggjordes att ett helt nytt Abba-album är i antågande, fyrtio år senare, gungade det verkligen till.
Jag kommer alltid att minnas var jag var när jag fick reda på det, som man gör efter nyheter som berör. Det var på text-tv under en speedwaymatch jag följde.
Jag tänkte: Oj, nu kommer alla skribenter att gå bananas, jag struntar i att skriva något, även om jag har en personlig spalt i bladet.
...och sedan fann jag mig sitta där och skriva.
Abba är en stor del av uppväxtens soundtrack, som för många i min ålder. Jag håller "Arrival", den med en helikopter på, som ett av de allra bästa albumen någonsin.
Det finns så många minnen. Lördagarna med allmänhetens åkning på uterinken i staden där jag växte upp, där spelade "SOS" och "Mamma Mia" i metallhögtalarna.
Avundsjukan på Eva i min klass, Eva som jag var kär i fast hon inte visste om det (var kär i många), som såg dem i Scandinavium 1975. Jag var lika avis på henne som jag var på de killkompisar som såg formel 1 i Anderstorp.
Än i dag lyssnar jag aktivt på flera av albumen. "Arrival" återkommer oftast, ”Super Trouper” också.
Men jag förstod inte riktigt hur centralt bandet varit för mig förrän jag i en musikgiss-tävling prickade in 18 av 20 Abba-låtar på rätt LP.
Jag blev själv förvånad.
Och lite skrattad åt, musikgisstävlingar är rätt ängsliga tillställningar. Där ska gillas rätt musik. Helst hårdrock.
Ny Abba-musik, tidlös musik i ett alldeles eget universum. Som ett vykort från förr, var det, ett brev mot framtiden. Som att öppna ett fönster och känna frisk luft, som att ta en Vicks blå, ett äpple från daggvått gräs.
Jag blev helt enkelt glad. Upprymd. Att den mediala hysterin är galen är en annan sak, som att BBC flyttar sina nyheter för att spela de nya låtarna. Men säger också något om popsmidet och gruppens betydelse.
Jag blir sällan eller aldrig nervös inför intervjuer men när jag i fjol fick tillfälle att sitta på tu man hand med Benny Andersson på Rival i Stockholm var jag fullständigt starstruck. Det kan ha varit den sämsta intervju jag gjort.
Det var i samband med föreställningen "En kväll för Josefin". Jag hade varit delaktig i projektet genom att skriva de biografiska texterna till den booklet som medföljde minnesalbumet.
"Då får du fixa en intervju med Benny också" sa jag till Marie Nilsson Lind. Det gjorde hon alltså.
Benny var proffsig, inte jag. Stakade mig, knappt en relevant fråga, jag satt där som en 14-åring från Kamratposten.