Det känns väl egentligen lite fånigt att sitta och fundera på när jag egentligen ska bli vuxen när jag varit det i så många år.
Frågan är bara när det skedde, det sker inte precis från en dag till nästa. Jo, för all del. Från sjutton till arton. Men det är bara på pappret.
Jag tänker att det är lite som horisonten…jag stävar mot den, ständigt lika långt fram är den…men så plötsligt ligger den också bakom. När passerades den? Inte märkte jag något!
Det är först i efterhand livets stora skeenden går att se.
Man är inte äldre än man känner sig, brukar det sägas och så är det nog. Det är bara alla dessa måsten som travar upp sig och som inte går att runda.
Oavsett om jag känner mig som trettiosju – eller när jag träffar mina uppväxtkamrater, som gymnasieåring – måste jag pröjsa räkningarna.
En nära vän som gick bort i cancer för många år sedan sade under sin sista tid, när jag sagt att ”jag hinner inte nu, jag måste…”. "Magnus", sa han. "Det finns ingenting du måste göra".
Nog för att jag alltså försökt, men jag vet inte hur det ska gå till. Måste ju verkligen deklarera, skifta däck, vara till lags…allt sånt. Hela tiden.
En bekant sa att han började känna sig vuxen när han märkte att han plötsligt brydde sig om vädret, till och med lyssnade på väderrapporten på radio.
Det ligger något i det.
Förr, i ungdomen, klart man ville ha sol – jag minns en sollapande midsommar på Kneippbyn när ”Jeopardy” låg på listorna och det dög bra med varm burköl – men regnade det så gick det bra det också. Och några förstudier var inte aktuella, det var som det var när man vaknade.
Och…en person jag intervjuade en gång, han var rent av under fyrtio, jag var inte ens trettio fyllda, nåväl, när vi hördes på förhand förklarade han att vi inte kunde ses förrän efter klockan ett.
Efter lunchmaten satt han nämligen i fåtöljen och lyssnade på Lunchekot.
Ojdå, tänkte jag, minns jag. Är det så det kommer att bli. Så blev det. Jag ogillar P3-skrän, lyssnar nästan bara på P1 och gärna till lunch när jag har möjlighet.
Mer och mer kantig blir jag, känner jag. Mindre benägen till förändring. Det ska vara hemma och vant.
Frågan är varför jag ens lyssnar på, och jobbar med, nyheter när det ska vara som det alltid varit. Inga överraskningar, inga oförutsedda togapartyn.
Samtidigt vet jag att det fortfarande finns ytterligare steg att ta.
Jo, gubbvaknar i ottan gör jag sedan länge, ibland gubbpinkar jag om natten.
Men än så länge håller jag mig ifrån det där chokladbitarna med likör som alltid blir sist kvar i Alladin-asken. När jag kastar mig över dem, om det någon gång kommer att hända…då vet jag, då är det över.