Det finaste stunden under Idrottsgalan i tv är alltid minnesrapsodin över idrottare som lämnat jordelivet under det år som gått.
Ofta svartvita bilder på ibland bortglömda hjältar som stod i sin idrottsliga blomning i en annan tid, visade till stillsamt pianoackompanjemang och med födelse- och dödsår angivet. Det här gången var det 2021.
Jag blir lika tagen varje gång. Har jag inte möjlighet att se galan letar jag efteråt alltid upp just det segmentet.
Många står som representanter för en helt annan tid, ett annat ideal, ett annat Sverige. Folkhemmet, kanhända. En tid då allt var möjligt och allting låg framför.
I två generationer lever minnet av en människa kvar, kanske tre, sedan försvinner de – vi – i glömskan för de vars ”nu” är levande.
Framgångsrika idrottare skriver in sig i resultatböckerna. En tidsnotering, en placering, inget mer. Det var den enda. Inga applåder längre, ingen lagerkrans. De allra flesta av oss tassar i väg utan rubriker.
Trots att det är svårt, omöjligt, att greppa – jag menar, jag ska alltid hålla på som jag gör – är allting förgängligt och vi får ingenting ta med oss dit vi går, vart vi nu går.
Ryssland har på sistone skramlat med sina vapen och svensk militär förstärkning har synts på Gotland. Många har raljerat, har jag sett. Jag är för lite insatt för att ta ställning.
Men eftersom så många visade epidemiologiskt kunnande när coronan kom är det inte förvånande att det bland medborgarna finns expertis även inom försvarsstrategin.
Men jag vet som sagt inte mycket i sak.
Däremot funderar jag över varför, i det här fallet, Ryssland vill ha Ukraina. Om det nu är det de vill. Mycket vill ha mer, sägs det, men varför då?
Naiv tanke, jag vet, alla vill vi ha mer, mer toapapper, fler självtestkit. Jag också. Jag vill ha högre lön, snabbare bil, längre stege, djupare pool. Nej, förresten, bilen skiter jag i och poolen men stegen vore bra och pengar, borde lägga om taket på sommarhuset.
Låt oss säga att Ryssland nu tar Ukraina (Det är lite som att spela "Risk")…vad ska de som nu går i bräschen för detta göra med den landmassan om hundra år.
Vi säger ju så; ”vad gör det om hundra år”.
Då är de endast svartvita foton på en hylla av några som en gång varit vid liv. Var det värt allt slit? Kunde de nöjt sig med ytterligare en tallrik borsjtj?
Nu är det jag som raljerar med domedagskepsen på: Ingenting är någon idé, inte lönt att göra sig till, de stänger snart.
Men fint är det, för att återvända till minnesrapsodin, att hylla och minnas de som en gång fått oss att enas som folk, att bita på naglarna av spänning vid tv:n eller radiolan.