Det är tid för minnen. Det är alltid tid för minnen, det är egentligen det enda vi har, allt vi gör grundar sig på det vi varit med om, minnena är våra ledstjärnor, våra stjärnbilder.
Kyrkogårdarna blir till eldhav av levande ljus i den tid på året vi tvingats vänja oss vid att mörkret kommer en timme tidigare än nyss.
Det är fint att promenera där, om än en enda lång påminnelse om vår litenhet; så mycket bakom oss, så mycket som ska komma, så försumbart är nuet i den stora bilden.
Så väsentlig, dock. Nuet är allt vi råder över och kan göra till vårt, det vi gör nu blir våra minnen.
Jag minns de kalla vinterkvällarna när jag vallade skidor i garaget, minns att jag skrev ”Mangan -75” på snedtakstapeten innan pappa satte träpanel, minns fläskkarrén med äppelmos i skolmatsalen, minns att jag som liten hittade en femkronors-sedel som jag lämnade in hos polisen, minns att jag ibland fick smaka skummet på Lyckholms lättöl, minns när jag hörde ”God save the queen” med Sex Pistols i vår röda Saab 96:a och pappa stod ut nästan hela låten innan han vred ner oväsendet, då var han 57 år.
Sådant tänker jag på denna hösthelg, saker som har hänt genom åren, sådan som bara jag minns ty minnena är våra alldeles egna och inget som någon någonsin kan ta ifrån oss, i minnena har vi alltid rätt.
Jag minns och tänker på dem som gått före, de som inte längre finns bland oss men som givit mig ledtrådar till mitt liv, de som haft betydelse för att jag blivit som jag blivit.
Mamma och pappa, andra släktingar, morbror Sven, morbror Gösta, moster Elsa, vänner och kamrater som är namn i granit.
Journalisten Claes Elfsberg har gjort en fin programserie om sorg som för närvarande sänds i SVT. Hans dotter gick ur tiden, sorgen hon lämnat efter sig är evig, om än med tiden möjlig att hantera.
Det är känslor vi alla någon gång kommer i kontakt med på våra alldeles unika vis.
Men så länge dagarna är mina, våra, är det tid att fira, även om vardag läggs till vardag i en lång, lång rad. Jag är inget undantag, jag lever sällan som jag lär, är nog rätt skenhelig om sanningen ska fram.
Jag ska gå med familjen längs de knastrande grusgångarna, nicka ”hej” till de jag känner, kanske stanna till och tala lågmält med två meters avstånd.
Det är fint, lika fint varje år.
Sedan går vi hem och dricker kaffe och äter äppelpaj med mycket vaniljsås och tänker vilka tur att kunna äta vaniljsås, det är ju så gott.