Jag minns när mamma vädrade rummet svalt och bäddade med nya lakan de gånger jag var febersjuk.
Jag minns när jag hörde speedwayknattret över staden och cyklade till motorstadion för att se idolerna träna.
Jag minns min första riktiga cykel, en blå Crescent med limpa.
Jag minns när jag fick Ralf Edströms autograf.
Jag minns ”Hej matematik”-böckerna.
Jag minns lukten av stinkbomber köpta på stadens marknad och förstås lukten av skolans blåstenciler.
Jag minns min hamster, Puttis, och gnisslet när han sprang i sitt hjul.
Jag minns prickig korv-mackorna med O´boy hos tant Gerd efter skolan.
Jag minns min mintgröna skinnslips och min schackrutiga skjorta, minns den fiskbensmönstrade långrocken.
Jag minns hur det tjöt i öronen på vägen hem när jag suttit alldeles för nära de stora högtalarna på Neil Young-konserten i Scandinavium 1983.
Jag minns att någon skrivit mitt namn i ett hjärta på toaletten i högstadieskolan och att jag aldrig fick veta vem det var.
Jag minns att Seabeach fick Supertramps ”Crime of the Century” på köpet när han köpte en stereo.
Jag minns att pappa lagade rosthål på vår blå VW-bubbla med plastic padding.
Jag minns den grillade korven i bröd på Värendsvallen i Växjö.
Jag minns Professor Balthazar.
Jag minns hur jag cyklade från badhuset om fredagskvällarna för att hinna hem till Kojak.
Jag minns när de ringde från demensboendet och berättade att mamma gått ur tiden, jag var i affären då, jag ställde kundkorgen och gick hem.
Jag minns när jag fick skoskav i Norrköping.
Jag minns när jag lånade ”Anne Franks dagbok”.
Jag minns när jag på en fest i Smedjebacken hellre än bra sjöng och spelade Mott the Hooples ”Roll Away the Stone” i duett med Annica Boller, en gång gift med Ted Gärdestad och röst i kortlivade 80-talsbandet Rock De Luxe.
Jag minns hur den heta saftglöggen på bandymatcherna brände på tungan.
Jag minns hur jag blandade häxblandningar av flaskorna i familjens barskåp och en vinterkväll kräktes utanför polishusets entré.
Jag minns att man hos frisören kunde bläddra i herrtidningar medan man väntade på sin tur.
Jag minns när ”Vargmåne” kom.
Jag minns när det på plastpåsar fanns en text som varnade för att trä dem över huvudet.
Jag minns Timotej-schampot.
Jag minns Puch Dakota.
Jag minns kanske bara det jag vill minnas, hur pålitliga är ens minnen när bilderna blekts av åren.
Jag minns knappt vad jag gjorde i går. Nej, man minns nog aldrig helt rätt.