Det är så skönt med vanor och så snabbt går det går skapa dem. Just nu snurrar vår verklighet runt ett enda klockslag: 14.00.
Så dags, varenda dag sedan mars stod i ungdom, stämmer Folkhälsomyndigheten upp till presskonferens i radio och tv. Det är tryggt, då får vi veta vad som gäller.
Då berättar Tegnell och hans stab om läget i landet, att smittan inte är under kontroll och att onödiga resor inte bör företas, därefter har röster ropat från Gotland: Skit i det, Kom ändå, välkomna till oss.
På torsdagseftermiddagen, just när denna text lämnas, uppgavs det att reserestriktionerna inom kort hävs, mer om det på nyhetsplats.
Under radioprogrammet ”Tio i topps” sista år, 1974, förde jag noggrann statistik över låtar, artister och placeringar på pappbaksidor från kvittoark mamma tagit hem från jobbet i lasarettets kassa.
”Tio i topp” sändes klockan 15 på lördagar och det var väldigt få saker som gick före.
En gång lämnade jag en fotbollsmatch på gården (jag var Alan Ball) för att inte missa listan. Som den 12-årige popälskare jag var satte jag mig vid vår vita Südfunk-radio, lyssnade och skrev.
Kanske var det ett första steg mot mitt framtida yrke, vad vet jag.
Och mer, 15.00 är en viktig tid i det kollektiva. Då kommer Kalla Anka och hans vänner på julafton, då känns samhörigheten med ett helt folk som i de flesta fall låter lugnet sänka sig.
Klockan 15.00 startade även ”Tipsextra”-sändningarna, lerfotboll från England under ruggiga höst-, vinter- och vårlördagar. Mytomspunnet för oss som var med.
Vad har vi mer…13.00, kanske. Datumet varierar men på pricken klockan ett tillkännages Nobelpristagaren i litteratur.
Och så nyårsafton, förstås. Midnatt, raketer som far, löften lovas, en kollektiv tidpunkt då vi alla vet vad vi gör. (Okej då, det finns nyårsaftnar då jag inte riktigt vet vad jag gjort, men det är länge sedan).
I dessa tider är det PK:n klockan 14.00 som är det nya svarta. I dessa tider, alltså. Jag tror att jag aldrig tidigare använt uttrycket ”i dessa tider”, i dessa tider säger jag det dagligen. Det låter rätt…styltigt.
Uttryck och glosor kommer och går, det är det enda vi vet; akrylamid, millennium, Elfte september, tsunami, askmoln över Eyjafjallajökul och det nutida pandemi, vilket få av oss tidigare tagit i vår mun.
När allt är helt som förr igen (fast det blir det nog aldrig) blir det tomt. Vad ska vi då göra klockan två? Vad ska vi prata om? Vem ska vi bli förbannade på? Vem ska vi skylla på om vi varken har virus eller Tegnell?