Det är viktigt med musik. Det förstärker känslor, glada och sorgsna, det får en att vila och att hitta hem.
Jag lyssnar inte så mycket på plattor som jag tror att många tror efter att ha läst den här spalten genom åren, men det finns ändå skivor som jag alltid landar i.
De fungerar som ett slags reningsbad, som en hängmatta i skuggan, en trygg plats där inga överraskningar finns. Ibland är det bara det jag behöver: en plats att vila.
Jag kunde valt femton, kanske tjugo, men det är tio av mina mest lyssnade album genom alla tider som får plats. Det finns låtar och artister jag lyssnat på mer, men här är tio enskilda skivor (jag är bevars från skivgenerationen) som alltid ger mig ro.
”Arrival”, Abba, den med helikoptern på omslaget. Sannolikt det album jag spelat flest gånger sedan den kom 76. Jag skulle kunna spela den varje dag, tröttnar aldrig.
”Live in Central Park”, Simon & Garfunkel. Hade denna låtskatt inspelad på kassett i mitt inneboenderum under första sommarjobbet som murvel. Spelade den (nej, inte kassetten) senast häromdagen.
”Goodbye Yellow Brick Road”, Elton John, sjutton låtar, en hel värld.
”Pinups”, David Bowie. Jag vet, han gjorde så mycket, jag har nästan varenda skiva, men det är ändå denna jag gång på gång hamnar vid. Ett coveralbum med artistens favoriter från sextiotalets London. Märkligt.
”A New World Record”, Electric Light Orchestra. Inga vassa kanter alls, massor av stråk. Jeff Lynne är ett geni.
Och så några till: ”…And Then There Were Three”, Genesis. En del saker går inte att förklara, jag kan gräva ner mig i Genesis symfonirock och vistas där långeliga tider, men är det ett album jag ständigt återvänder till så det just detta, utgivet 78 när bandet börjat krackelera och knappt längre lät som sig självt. Mysko.
”Cass County”, Don Henley. Eagles-rösten i ett countryland. Kom 2015 men har hunnit spelas så många gånger att jag känner varje ton.
”Shapes”, Josefin Nilsson. I Björn&Benny-låten ”The Film I´d Like to See” sjunger Josa bättre än vad som egentligen är möjligt. Samma knotter år efter år.
”Even in the Quietest Moments...”, Supertramp. Sånger att komma hem till, vars like inte görs längre, pop med blås och synkoper.
”Wish You Were Here”, Pink Floyd. Ett album där väntan är viktig.
Jag vet, inte så obskyrt, ganska mainstream och väldigt mesigt. Men det står jag för. Tillsammans är de mitt hem, vilka är ditt?