Bland alla sms som landar finns det några som ställer allt på sin spets. Magnus Ihreskog berättar om ett sådant.
Om några år fyller jag 60. Sextio. Sexa nolla. Det är obegripligt, det var bara hälften i går. Ja, nu är det alltså några år kvar, men ändå. Obegripligt.
Nyss var jag skapelsens krona och en framtidens man, nu ligger med ens det mesta bakom.
De jag sett som äldre, så klart för att de också var och är äldre än jag, var då yngre än jag är nu när jag såg dem som...ja, äldre.
Och hur märkligt är inte det, och hur ÄLDRE är det inte många som ser mig nu.
Ja, ja, det där är tidens gång, bara att acceptera. Sexa nolla.
Det kom ett sms, ett tillkännagivande, en uppdatering från livet.
En barndomskamrat skrev, skrev om T som bara härom veckan varit på ett nöjsamt och spontant besök med som nu, från en stund till nästa, låg i koma. En plötslig och massiv infarkt, utgången oviss.
Jag kände T. Inte särskilt väl och inte som vuxen, men han fanns i min umgängeskrets i skolåren och åren strax efter. En sån där som alltid ska finnas.
I skolåren, och senare också, är det så mycket som alltid ska finnas.
Nu ligger T på ett sjukhus i Stockholm, okontaktbar. Han som var en av oss, vi gick i scouterna ihop, jag var hemma hos honom ibland, vi åkte på läger, en gång var vi på en jättejamboree i finska Karelens vildmark.
Och nu är han...borta. Eller vad han nu är.
Vi är lika gamla, även han snart 60, obegripligt. Men i det avseendet är vår ålder ingen ålder. Vi är som vi var och inom oss är det långt till höst.
Jag funderar på vem av oss alla, vi som växte upp tillsammans och i den meningen alltid är länkade vid varandra, inte så att vi alla umgås men vi har åtminstone en aning om vart livet fört var och en av oss, jag funderar ibland på vem av oss som går först.
Hittills har vi varit förskonade, men vems av våra namn kommer att skickas runt med orden "det är över".
Risken finns att den stunden är här, snart.
Jag tog en promenad den kvällen, långsam, utan poddar i lurarna, bara minnen.
Inget vet vi om något, mer än att det inte längre finns särskilt mycket tid för det onödiga.
Det finns fnurror på vänskapstrådar, ord som inte borde sagts, visst, så är det alltid.
Men det finns också tid att möta det som varit med andra ögon och med tiden som filter, att omfamna istället för att vända ryggen, inte låta det sista som sagts vara hårda ord.
T ligger i koma. Jag kan inget göra men är tacksam att jag fick veta.
Det gav och ger en påminnelse om alltings förgänglighet.