Veckan som gick skulle en av mina bästa vänner nästan ha fyllt pensionär. Det är ändå lite märkligt. Att ha vänner som knackar på pensio-dörren, menar jag…
…tills jag inser att även jag gör det inom några år. Jag börjar få sådana mejl, hur jag ska förvalta mina besparingar bäst och för en tid sedan, i en butik, var det en yngling som kallade mig för ”ni”.
Jag menar: Ni!
Jo, det var säkert av vänlighet eller kanske av obetänksamhet eller att han inte visste bättre men faktum kvarstår: Du-reformen tog fart i skiftet 60-70 med Medicinalstyrelsens generaldirektör Bror Rexed som frontfigur (googla!).
En gång i tiden var framtiden evig, det var aldrig bråttom till något, allt låg ju väntande där i fjärran. Det som inte hanns nu kunde hinnas sedan. Och för all del, så tänker jag än i dag.
Men rent intellektuellt vet jag så klart att den tiden krymper och när jag nu via hans syster påminns om att min gode vän gångna veckan kunde ha fyllt 64 inser jag med tydlighet att åren gått.
Vi fick inte så många år, drygt tio, vi lärde känna varandra i de tidiga 20-åren men kom att göra så mycket tillsammans.
Vi spelade gitarr, sänkte en knapp Wyborowa emellanåt, tog tåget till Irkutsk, skrattade åt samma saker, samma snubbel-humor, gick på konserter, satt intill varandra på tidningsredaktionen i Småland, delade glädje och bekymmer, ilska och sorg, for fram och tillbaka över Östersjön sedan jag flyttat till ön i havet.
I min inre rymd är han fortfarande i den åldern, annat är otänkbart.
En klar och krispig septemberförmiddag 1995 höll jag ett litet tal på hans begravning, i efterlämnade papper hade han önskat: ”Magnus kan väl säga något kul, han vet ungefär vad jag menar”.
Och det gjorde jag, skrev en liten knorrig dikt som jag läste i kyrkan.
Vi hade pratat rätt mycket om den stunden, om hädanfärden sedan sjukdomen tagit honom och hur det skulle vara när han inte längre fanns kvar.
När jag har vägarna förbi besöker jag hans grav, jag har lagt en liten gotländsk sten där som en hälsning från en vän. I tre decennier har den fått ligga där, det är fint.
Jag tänker på saker vi kunde gjort. Hur skulle vår vänskap sett ut i dag? Det enda jag vet är att jag är glad för de år vi fick. Vi hade vår tid när så många möjligheter ännu återstod och vägens slut inte ens kunde skönjas…
…ändå tog allt en tvär gir och när jag fick ett telefonsamtal i augusti för 29 år sedan var allting över.
Men ändå, C: Grattis, nu är pensionen nära. Om du inte redan gått. Hoppas du får några lugna år nu, gör allt det där du aldrig hann! Vi ses.