Tänk all dårskap, allt knas och dumheter. Som när Böna var liten och gick till frisören men inte mindes vad mamman sagt och därför kom hem permanentad och tvingades gå med keps i flera månader.
Det är sådant som inte kan hända men som händer ändå, hur det nu går till.
Eller moppegänget i den lilla smålandsorten som av en slump lyckats upptäcka den sensor som styrde gatljusen och därför tog sig dit efter mörkrets inbrott, jag känner en av dem, riktade in Zündapp-strålkastaren och därmed lyckades släcka stora delar av samhället.
Det är kul att han kul och bus ska göras. I perioder av livet ska det vara fullt med galenskaper, bara man vet var gränsen går.
En gång var jag med om att väcka folk i Nye. Jag/vi satte mig/oss med sockenkatalogen i gryningen – det var på den tiden det användes telefonkataloger och heller inte fanns mobiler eller nummerpresentatörer – och betade av abonnent efter abonnent, ett par signaler bara innan jag/vi lade på.
Ingen vet om detta nattliga ringande blev en snackis sedan, men det är kul att fantisera om.
Jag tänker att det är viktigt att tänka på allt tok, nu när en halv befolkning läser Albert Camus ”Pesten”, när elefanten i rummen, coronan, alltid måste beröras, vilket förstås är ett sätt att hantera vår oro. Nu när döden, rädslan för döden och framförallt orsaken till döden som aldrig förr kommer rakt in i allas vår vardag, förskonade som vi är från krig och naturkatastrofer.
Trots att 90 000 dör varje år i Sverige har döden sällan varit så påtaglig som nu. Nu prövas vår moral, vi visar våra bästa och sämsta sidor. Vi hjälper varandra och vi letar fel och syndabockar, kräver svar av politiker och myndigheter. "När blir allt som vanligt, jag vill ett datum!". Ovana som vi är att inte ha makten över allting.
...eller som vandringen hemåt i lördagsgryningen, tidningen som plockades ur en brevlåda, barnkrysset som löstes och tidningen som återlämnades i (nästan) obrukat skick.
Eller som Ödet gjorde, det var för all del inte särskilt måttfullt. Ödet snodde ett cykelstyre och en sadel och tryckte ner dessa i ett nygjutet betonggolv så det såg ut som en hel hoj brunnit fast.
”Pesten”, förresten. Romanen handlar om hur först råttorna och därefter människorna i algeriska staden Oran drabbas av just pest. Invånarna reagerar olika på skräcken. Vissa ger upp, andra söker syndabockar, "Vems är felet!?", några få tar upp kampen mot den dödliga sjukdomen. Ett samtidsdokument, alltså, skrivet 1947.