I coronatider hittar jag "Två killar och en tjej" i skyskrapan av väldigt sällan nyttjade dvd-filmer, trycker på play och blir alldeles tagen, jag som sällan ser på film.
Jag såg den på bio när den kom, 1983, så länge sedan nu.
Det var Janne, Tjobba och jag. Vi gick ut från Skandia-biografen mitt emot järnvägsstationen i staden där vi växte upp, småpratande i skymningen längs Stationsgatan bort mot vår gamla skola, vi som upplevt så mycket tillsammans, vi var dryga 20, det var uppbrottstid, jag minns vi sade till varandra "Det där är vi, om några år".
I "Två killar och en tjej" träffas Magnus Härenstams, Brasse Brännströms och Pia Greens karaktärer av en slump 17 år senare, så mycket som hänt, så mycket att minnas tillbaka till.
De gjorde allt tillsammans, precis som vi i vår lilla småstad. Bastupartyn, pulkaåkning, fika på stan och lördagarna då vi lånade Tjobbas pappas ljusblå 240 och for till Guys'n'Dolls i Nässjö och letade hångel.
Nu satt de där och mindes tillbaka till en särdeles tid.
"Jag går på promenad nu" säger tonårsdottern ibland om kvällarna och så går de i timmar genom stan, hon och hennes kompisar.
Den stad de alltid kommer att återvända till och relatera till, vad som än händer i livet. Det här är deras ursprung.
Det känns så varmt inombords när jag ser dem gå, så mycket de har framför sig, allt som ska hända som ännu inte hänt i glädje, sorg och upptäckter.
Själv sitter jag med en stor del av facit, det känns lite vemodigt. Jag har gett henne och hennes bror det jag kunnat, nu kan jag bara stötta och ställa upp. Jag tänker: Hoppas de pratar gott om sin barndom när jag gått ur tiden.
Tjobba bor i Kristianstad nu, Janne i Stockholm och pendlar till sitt paradis på Österlen. Vi har pratat om att ses men det blir aldrig av, inte för min del, jag bor här i Östersjön och...så går tiden. Kanske möts vi en dag av en slump!
Men det finns alltid något gemensamt för oss som växte upp tillsammans, som kände varandras föräldrar och som vet var vi kommer från.
"Det var något speciellt med den tiden, det hände så mycket mer oss" säger karaktärerna i filmen när de minns tillbaka.
Magnus och Brasse är borta nu, jag kände dem inte och träffade dem aldrig men de var en stor del av min uppväxt. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.
Nu är det ungdomarna som står i centrum och skapar sina minnen, även om gubbar som jag ibland inbillar oss att vi är världens mitt.