Det händer ibland, inte så ofta, men det händer att jag känner mig oersättlig.
Det är när självförtroendet peakar och jag, när jag tänker efter, för mitt liv inte kan begripa vem som skulle göra det jag gör bättre än jag gör det.
Det handlar inte om plötslig hybris utan en djupt grundad fundering: Vem skulle ens komma i närheten?
Det är en bedräglig känsla och tro, det förstår jag ju, men den är skön så länge den varar.
För jag kommer alltid snabbt till insikt. Går jag ut genom dörren skulle folk ett tag undra vart jag tog vägen och sen fortsätta med sitt.
Jag vet ju hur det var när mina föräldrar gick bort och jag tog bilen hem genom Smålands omslutande skogar för sista avsked.
Hur den ena bilen körde efter den andra på vägen, hur en kille köpte en Japp på en mack där jag stannat och hur nyheterna i P1 fortsatte sändas varje timme. Som om ingenting hänt, fast det bevisligen gjort det. Om någon frågat mig kunde jag sagt dem att världsdelsplattor flyttats men samtidigt pågick vardagen runt om mig precis som förr.
Jag ville stanna, kliva ur, ropa: Hallå!
Nando Parrado har återvänt hem sedan hans dödsruna publicerats i tidningarna och en mässa hållits över hans minne.
Han var en av 45 uruguayanska rugbyspelare ombord på det flygplan som störtade i bergskedjan Anderna i oktober 1972.
Till fots tog han sig genom den oländiga bergsterrängen tillbaka till civilisationen. Och återvände, tre månader efter kraschen, därmed bokstavligen från de döda.
Jag ser på det klippet ibland på Youtube, när han gästade tv-programmet ”Skavlan” och berättade om livet efter döden.
Vet du vad som händer när man dött? frågar han och ger själv svaret: ”Ingenting. Ingenting händer när man dör.
Jag kom hem och grannen hade klippt gräset som varje vecka, det var bilar på gatorna, folk gick på bio, handlade i affärerna, företagen gick inte under, tv visade samma program…det hände ingenting.
Måste en familj också dö när man dör? Nej, också den lever vidare. Liksom vännerna, hunden”.
”Har man ett stort ego och känner sig viktigast i världen”, säger Nando Parrado, ”ska man komma ihåg: När man dör händer ingenting”.
Kanske var det den tuffaste insikten, vikten av ens ringa betydelse. Allt fortsätter rulla den dag vi lämnar in.
Ännu brinner lågan men alla är vi de som en gång fram i tiden kommer att vara borta. Men medan tid är är det bästa man kan göra att göra det bästa av det mesta.