Det är den tiden på året. Den bästa, då våra ögon öppnas, klockan vrids fram. Igen. Luften ljumnar under dagen efter kalla nätter, människor mot solen längs söderväggarna, knoppar som samlar kraft inför ännu en explosion. Så många gånger har jag sett det, över femtio, ändå är det som första gången, de gröna löven när de kommer, sipporna i skogen. Snart.
Hurula: Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för.
Hemma tittar ingen på Bollibompa längre. Tryckte igång det på Svtplay för att minnas…och drabbades av svårt vemod över tidens flykt. Att höra barnrösterna och skratten igen, ljudeffekterna, se de klara färgerna, den enkla världen. Jag saknar inte SvampBob Fyrkan men jag saknar, verkligen, den fina ”Nalle har ett stort blått hus”.
Man ska inte tro på allt man tänker, nej, det ska man inte.
När (vi) rubrikmakare inte orkar bry sig: ”Slår ett slag för…”. Har ofta, alltid, undrat hur man gör då. Har någon någonsin slagit det där slaget? Med vad, på vad? Hur lät det? Gjorde det ont? Gav det tinnitus eller en blåklocka?
Hockeytränaren Peter Lindström, regdirren Peter Lindvall och konstnären Peter Lindberg, plindberg kallad, heter nästan samma sak, bara lite natur som skiljer. Kom att tänka på det bara.
Man ska leva i och ta vara på nuet, sägs det, försöker jag. Så gott jag kan. Svårt ibland. Så trött jag var på det eviga Bollibompa-flamset i tv:n när de som är ungdomar nu satt klistrade. Så sentimental blir jag nu när den tiden är över. Gråtmild. Hur skulle jag gjort för att helt och hållet famna den delen av livet? Dagarna går, intet består.
Nej, det klirrar inte längre i några kassor, ljudlöst ökar, eller för all del minskar, den ekonomiska styrkan via digitala ettor och nollor (tror jag). Tid att revidera många uttryck. Ingen ligger till exempel i startgroparna, det gjordes på kolstybbens tid. Möjligen gås det på i ullstrumporna.
Expressen på nätet: Ny studie om penislängd avslöjas: ”En fantasi”.
Och nu, nu när jag skriver, driver molnen lätt över himlen, solkatter i fönstren. De där bomullsmolnen i det himmelsblå jag låg på rygg på berget vid sommarhuset i Småland i somras och tittade på, slumrade in i, undrar vart de tagit vägen nu?
Jag är nog rätt säker ändå. Det är lätt hänt att det blir bra, det jag gör. Det är märkligt, egentligen. Att det aldrig blir dåligt. Gick det bra, frågar de på jobbet ibland när jag återvänder från fältet. Jag svarar: Och vilket menar du är alternativet?
Nähä, om man skulle skaffa sig en manager.