Bill Gates tio budord till ungdomar som vill lyckas dök plötsligt upp i flödet. Tänk så mycket det är som dyker upp i flödet, det hände aldrig när jag växte upp.
När jag tänker efter fanns egentligen inget flöde då, bara en bäck som rann genom staden där jag var barn och ung. Och var det något som plötsligt dök upp så var det i regel någon äldre kusin på genomresa som plötsligt ringde på dörren.
Men, flödet. På sociala medier. Det mesta vill jag helst slippa, det väller in skit, men en del kommer med substans.
Som Bill Gates budord; ”Världen är inte rättvis, vänj dig”, ”Om du tycker din lärare är jobbig, vänta tills du får en chef” och ”Om du strular till det, skyll inte ifrån dig, lär av dina misstag”.
Tio handfasta råd av nämnda slag. Sanna, så klart. Alla måste göra sina hundår, även Bill Gates lär ha gjort dem innan han blev datorpionjär och multimiljardär.
Jag minns mina hundår inom mitt yrke. Hur jag jobbade jämt, det var inte tal om att följa något schema. Det handlade inte om en kvarts övertid, det handlade om obetalda dagar, veckor.
För att det var roligt, för att jag lärde mig, kände att jag utvecklades, fick rutin och erfarenhet.
Kvällarna då lokala fotbollsresultat ringdes in, små referat skrevs, då man skickades på konstiga jobb som ingen annan ville göra. Så lärorikt.
Att nu sitta med kompisar som också var med på den tiden, då skrivmaskinerna knattrade, som var unga och hungriga då, som gjorde allt för att få möjlighet att göra just ”allt”….ja, det går att sitta i timmar och vässa sina sanna skrönor.
Hundåren är slitsamma, nödvändiga, men det står ett allt ljusare skimmer om dem allt som åren går.
Jag hittade en podd som heter just ”Hundåren”, det är artisten och tidigare journalisten Tomas Andersson Wij som pratar med artistkollegor om de år då ingen kom på konserterna och allt var nära att ta slut.
Det är vankelmod och lite ångest, mycket slit för i stunden väldigt lite. I efterhand vet de, vet alla som varit där, att slitet i själva verket är att lägga den där grunden varpå det mesta vilar.
Tuffa tider som var och en måste igenom för att sedan kunna blomma.
Under hundåren får vi alla skinn på nosen och det kunnande som med tiden får oss att lyfta.
Så skål för dessa år. Jag har gjort dem, jag saknar dem inte men jag minns dem med tacksam glädje.