Sonen reste utrikes och därhemma satt jag som min far. När han var för gammal för att orka gå på bandy följde han resultaten på text-tv. Där uppdateras för varje mål, det kan ta lång tid! Men där satt han och tittade på just ingenting. Ungefär som jag följde sonens flyg på flightradar. Det hände just inget – tack och lov. Planet lyfte. Och landade. Två timmar. Men spännande var det.
Coronan ställde till det för produktionen av halvledare. Jag vet inte riktigt vad det är, men det gick inte att producera eller transportera eller vad det nu var tillräckligt för att producera annat. Olika typer av maskiner, om jag fattade det rätt. Teknik. Är ju rätt oteknisk. I livet i stort finns det däremot rätt många halvledare, har man märkt genom åren.
Satsumas-säsongen är kort i butiken, ett par månader på hösten, sura och friska klyftor, lättskalat, nu tycks den tyvärr redan förbi.
Det är i dagarna 32 år sedan jag flyttade till Visby för ett tvåmånadersvikariat på Gotlands Tidningar. Det var en tisdag, en grå och disig morgon när jag körde av M/S Graip och sedan förirrade mig in i innerstaden till en hyrd andrahandare. Många tiotusentals artiklar och kolumner har det blivit sedan dess och massor av fina möten med människor. Ödmjuk och tacksam inför detta.
Det är alltid lika trist att lyssna på när någon berättar om sina nattliga drömmar, det är omöjligt att sätta sig in i den skumma kontext som är signifikativt för just drömmar. Med detta sagt: Härom natten satt jag spritt naken på en idrottsläktare.
Inom varje vänlig man finns en sur jävla gubbe. Och vice versa. Vi är alla vagabonder inom oss själva.
På ständigt hela tiden överallt förekommen anledning: Det finns en orsak till att människan har två öron och en mun.
Att se ut över det havet, vitt svart grått som folie, långt där ute horisonten, synlig eller inte synlig. Gässen som går, vågorna som häver i djup andning, ständigt i förändring, alltid detsamma, aldrig som förr. Havet, himlen, elden, element som aldrig slutar fascinera, lugnet och ron det ger att om sommaren ligga och se på molnen, kalla vinterdagar att stirra in i en värmande brasa.
Det har blivit några sköna varv i VOK:s och Svaides fina skidspår och därmed värk i muskler inte använda sedan förra vintern. Hoppas verkligen att det kan komma bli fler.
Nähä, om man skulle ta och skriva en jullåt. Måste bara skaffa bjällror först.