Den svenska demokratin vilar på principen om folksuveränitet, det vill säga all offentlig makt utgår från folket. Det suveräna folket företräds av riksdagen. Det är den som ska svara för alla avgörande politiska beslut. Medborgarnas möjlighet till påverkan är att (normalt) vart fjärde år utnyttja sin rösträtt. Politiska partier har inte någon rösträtt och inte heller något mandat att utöva offentlig makt. Makten är alltså koncentrerad till riksdagen och dess 349 ledamöter. De har att stå till svars inför folket – inte inför någon partiledning. Så är det tänkt och så är det reglerat.
Men nu verkar det inte gälla. I hemliga rum träffar partier decemberöverenskommelser, januariavtal, aprilkontrakt och allt vad det nu heter. Riksdagsledamöter verkar finna sig att vara mekaniska knapptryckare utan ambitioner att påverka innehållet i den förda politiken. Svårbegripliga (i bästa fall) avtal som åsidosätter folksuveräniteten och bakbinder folkets representant, riksdagen. Demokrati? Nja, knappast. Rådande flerpartidiktatur är kanske bättre än en enpartidiktatur. Men bra är det inte.
En annan fråga som återkommer är hur man ser på vissa partier som ytterlighetspartier. Det är intressant med debattörer (och partier) som utnämner sig själva som normala och de som avviker mer rejält från den egna uppfattning som extrema. Att använda sig själv (och även den egna kulturen) som måttstock när man ska värdera allt annat och alla andra här i världen är näraliggande – men ett självcentrerat och förrädiskt navelskåderi. För övrigt måste man ha en oerhört snäv uppfattning om normalitet för att utmåla något av våra åtta riksdagspartier som extremt.
Det som är tragikomiskt med allt detta är att det med största sannolikhet för de allra flesta – utom hängivna partipolitruker och vissa ledarskribenter – är skäligen ointressant om Andersson, Kristersson, Åkesson eller Dadgostar är statsminister fram till valet 2022. Det hela är ett apspel där yrkespolitiker slåss, inte för dig eller mig, utan för sina egna maktambitioner. Vi medborgare och våra suveräna företrädare, riksdagsledamöterna, ska sitta nöjda på läktaren och titta på spektaklet. Men om föreställningen är usel kan man ju alltid lämna sin plats på läktaren och – i motsats till vad föreställningen bjuder på – göra något nyttigt (till och med samhällsnyttigt) eller roligt (till exempel skriva en krönika) i stället.