Det är den tiden på året då det är dags att stänga efter sommaren. Min gamle far, han som kunde fyllt hundra i år, blev som allra mest känslomässigt vid två tidpunkter på året.
Jag pratade om det med sommargrannarna i Småland, de som känt mig sedan jag var ett, då far och mor byggde huset vid kusten.
Hon 90 nu, han 95, de var där och stängde vattnet, vi höll avstånd, hon sa: Din pappa sade alltid att han blev tankfull vid jul och när han stängde stugan: ”hur blir det nästa år? Är jag med då?" sa han, sa hon.
Pappa är borta, mamma också, huset på berget är kvar.
Jag hade fyra dagar, bara jag och mina tankar, åkte till stan en gång för att handla.
Jag läste böcker, gav mig ut och sprang, sågade ved, tog ett dopp från berghällen ner i det svartgröna kalla vattnet och hävde mig sedan upp med hjälp av rep i ögla, jag drack kaffe, lät musiken vara.
Lyssnade på P1: Ny domare kan dra USA:s högsta domstol åt höger, corona-kurvan väntas stiga, vad var det för gift den där ryssen fick i sig? och Trump utmanas av Joe Biden. Biden, alltså. Bajden! Bajdoff?.
På en plats där allt är som det alltid varit känns det där rätt fjärran.
Vemodet, det älskade vemodet, är trots allt allra starkast i tystnad.
Höstkänning. Mörka kvällar, fuktiga morgnar. Inga stojande barn i omgivningarna, inga båtmotorer, tyst, förutom de lätta vindarna som ruskade om i lövträdskronorna.
Här känner jag varje stig, tall, sten, skreva i berghällarna, här har jag varit alla åldrar, från då fram till nu.
Jag minns när jag var liten och vi kom dit från inlandet i vår blå folkvagnsbubbla; doften av salt; det friska.
En gång hade vi en båt, en öppen i glasfiber, aktersnurra, fyra hästar. Pappa höll den fin, fernissade reling, durk och åror varje år.
Men det var då, nu ligger skrovet upp och ner bakom uthusboden, relingen är rutten, durklapparna illa åtgångna. Borde slänga allt, men hur ska jag få skrovet till återvinningen, jag har inget släp, ingen dragkrok, vardagen är full av bekymmer.
Båten ligger som ett monument över tiden.
Jag stängde av vattnet, skruvade isär och tömde rör och toastol för att undvika isproppar, härom året sprack porslinet, fick skaffa en ny stol, rörmokarräkningen rev hål på kontot.
Jag tog hem öl- och läskflaskor så inte heller de skulle sprängas, ställde undan utemöbler, drog för gardiner, tog en sista promenad, såg Blå Jungfruns puckelrygg där ute i sundet.
Jag vet inte när jag återvänder nästa gång, men jag vet att jag alltid är där, ändå.