Vi var ett litet gäng om fyra. Jag och min syster. Och systrarna på andra sidan gatan, våra bästisar. Det fanns en tid när vi gjorde allt tillsammans. En tid när somrarna aldrig tog slut. En tid när vi sprang ut på bryggan i Gustavsvik och skrikande kastade oss i. Baddräkter, skrubbsår, cykla längs strandpromenaden.
Ön och omständigheterna gav oss våra förebilder. Idoler. Ett annat gäng om fyra. Systrarna från När, deras bästisar. Gotlands stoltheter. Det var tidigt 90-tal och Ainbusk Singers sjöng Jag mötte Lassie i tv och vi avgudade dem. Småbrudar var vi, men nån vuxen såg till att vi fick se dem live flera gånger. Till och med besöka dem i logen en gång, efter showen på Borgen. Autografer på en skrynklig papperslapp. Barndomens största ögonblick.
Tiden går och en annan historia har målats upp av systrarna från När. Historien om en komplicerad barndom som förföljer in i vuxenlivet. Om mående. Om män och våld. Om pengar som kommer, och som försvinner. Om sjukdom, om död.
Tiden går, man blir vuxen, man försöker själv komma över sin barndom. Man kämpar själv mot patriarkala strukturer, med mående. Tiden går och man förstår att nästan inget är som det verkar, utifrån. Man förstår att barndomens idoler, de man såg upp till, ville vara som. De utkämpade samtidigt ett krig. Ville kanske inte vara sig själva.
Vi kunde alla orden utantill. Både i låtarna och mellansnacken. Showen Från När till fjärran. ”Men ja vill ju bare ha ett glas...” "Som andre brytar arm brytar jag ihop." Kanske inte helt barnanpassat, Men det spelade ingen roll då, vi älskade dem, härmade dem. Affischen på väggen. Andra dyrkade Michael Jackson. Backstreet boys. Vi: Ainbusk Singers.
I våra ögon var de perfekta. Deras liv drömmen. Men verkligheten var en annan, då, i början av 90-talet, för systrarna från När. Verkligheten var långt ifrån en dröm.
Jag hittar "Josas bok" i kiosken på färjan. Slukar den. Lånar ut den till systrarna. Vi bearbetar. Både allt som hände dem: Marie. Josefin. Ainbuskarna. Och det som hände oss. Barndomen, ungdomen, vuxenlivet. Om det berättar hon så ärligt och öppet, Marie Nilsson Lind. Och allt det mörka som nu också är en del av historian om Ainbusk Singers.
Jag hoppas att vår kärlek ändå sipprade in till dem. Då, på 90-talet. Att den nådde dem på något sätt.
När de mådde som sämst, älskade vi dem som mest.