Det var en dag av många, ingenting särskilt hände, allting var som vanligt.
Morgonradion där jag fick en nyhetssammanfattning innan jag riktigt hunnit vakna. Vädret rullade runt Sveriges kuster, nattemperaturer, tre grader vid Jönköpings flygplats, ojdå, nu är hösten verkligen här, undrar hur det går med de tomater i landet som ännu inte blivit röda, nej, någon trädgårdsmästare är jag inte.
Ut med hunden, morgonkiss, fuktigt gräs luktar mycket, det är min erfarenhet, bajspåsen i högt hugg, voff, en annan morgonhund på andra trottoaren.
Gråväder, drag av regn, vind från nordväst, löven som föll, som fallit, gult, brunt, frasigt, allt ska bli till mull.
Till våren knoppas träden igen, ekarna, almarna, lönnarna, då är det som vi ser det för första gången. Det sköna gröna.
En av livets alla frukostar, tänkte på Mikael Wiehe, han äter två mackor i ottan, en med ost och en med marmelad, det är ett bestående minne från en av alla ”Så mycket bättre”-säsonger, jag tog också två mackor, ingen med marmelad dock…
…bläddrade i bladet, papper! Vet redan det mesta av vad som står där, men ändå kul att se resultatet, en fascination som aldrig gått ur trots snart fyrtio år i murvelyrket. Gäspade, petade grus ur ögonen.
På jobbet: Morgonmöte, mejl som skickades, samtal som ringdes, sms som knäpptes iväg, intervjuer som gjordes och texter som skrevs. Precis som dagen före och dagen före det.
Som alla andra dagar, dag ut och dag in. Lunch. Köpelunch från stan, det blev hettande curry, borde laga matlådor, tänker det ofta.
…och där ute hade molnen lättat, solen mejslade sitt hål, i hamnen låg Aida med sina många våningar och ute i den stora världen föddes människor och dog, gick livet vidare i dur och moll som om inget hade hänt.
Sedan: Backen hem, uppför, låg växel på cykeln, svett under tröjan, jackan, eftermiddag, en stad i rörelse, människor på väg hem mot nästa fas av dagen.
Precis som alla andra dagar, samma väg, möten på samma platser, hejhej, vanemänniskor på drift, inga sensationer, skymningen kommer tidigare och tidigare men än var det ljust. Kom ihåg: Måste köpa müsli!
Tryggheten i att allt är som det alltid är, varit. Frustrerande också, som om vi sitter fast. Lagade middag, kvällsmat! Tänker att jag borde kasta loss, göra något annat, udda, annorlunda, men nej, det är bara troll.
Inte mycket att skriva om egentligen, men det är ju så här det är. För det mesta.
Vill ha det så. De dagar som går här hos mig är det lilla livet men ändå så stort. Så makalöst. Unikt.