Lyssnade på Söndagsintervjun i P1 som jag tycker är lika fantastisk lyssning varje vecka. Barnpsykologen Malin Bergström var intervjuad i en väldigt intressant intervju av Martin Wicklin. Bergström pratade vid ett tillfälle om att barn i dag inte tillåts vara självständiga. Hon berättar om sin egen generations fria uppväxt med romantiskt skimmer och menar att det är dagens individualistiska samhälle som gör att föräldrar numera är så, ja, men engagerade i sina barn, att de inte tillåts leva på samma sätt som barn fick förr. Individualismen leder till ett överbeskyddande av sitt och sina.
Jag tror i stället att nästan allting som händer och sker är en reaktion på sådant som hänt tidigare. Att historia och tidigare erfarenheter är vad som allt som oftast styr människor och därmed också samhället i olika riktningar. Därmed tror jag att hur barn har det i dag beror på hur vi, som är föräldrar just nu, hade det när vi var små. Hur vi uppfostrar våra barn är en direkt reaktion på vår egen barndom. Och vår barndom var ensam och ganska oskyddad.
Inte heller pratade vi särskilt mycket med våra föräldrar om viktiga saker som till exempel känslor och problem. Det var liksom inte norm, för oss, att prata med vuxna om sådana saker. Kanske tillhör jag en av de absolut sista generationerna där det var så, för jag vet att många som bara är fem år yngre än mig, hade en helt annan typ av uppväxt än vi i min generation. Men dessförinnan är vi så otroligt många generationer med samma erfarenhet. Jag vill påstå att 70-talisterna var de som påbörjade förändringen, med sina egna barn och så har vi andra kommit efter.
70-talisterna, i sin tur, uppfostrades av 40- och 50-talister formade av sin tid, vilket givetvis spelar in, i och med att det är deras barn som började ändra på saker och ting. Ifrågasätta normer. Generation för generation har, tillsammans med många andra saker som skett i världen och samhället förstås, lett fram till att föräldrar i dag tar ett mycket större ansvar gällande de barn de väljer att skaffa, än vad tidigare generationer hade och tog.
Förmodligen fungerar det inte, i dagens samhälle, att barn uppfostras fritt och ledigt. Farorna är många och stora och vi får hela tiden gedigen information om dem, via gigantiska informationskanaler. Ju mer vi får veta om både faror och risker, men också om barns psykologi och behov, desto högre blir kraven. Vi knyter helt enkelt våra barn allt närmare oss själva, för att vi har lärt oss att vi behöver göra det.