GA:s krönikör Mikael Mellqvist tycker att det verkar som om vi människor gillar att bli uppskrämda.
Skrämseltrummorna dunkar. En farligare variant av ett redan farligt virus är budskapet. I själva verket talar det mesta för motsatsen. Men det senare vill ingen höra. Det verkar som om vi människor gillar att bli uppskrämda. För att inte tala om hur begeistrade media är av att skrämma oss.
Men att jag säger så beror det väl på att jag inte är tillräckligt krismedveten. Och det är i allra högsta grad politiskt korrekt att vara krismedveten. Men, handen på hjärtat, hur kul är det att gå omkring och vara krismedveten? Men ”rädslans diktatur” är mycket kraftfull.
På tal om skrämsel – jag hörde att man framöver ska kunna rubricera ännu fler brott som terroristbrott. Det ska ses som ett ”led i kampen mot terrorismen”. Men konsekvensen blir den rakt motsatta. Återigen en seger för terroristerna! De vill att vi ska se dem som farliga. De vill ha uppmärksamhet. De vill dominera i nyhetsflödet. Och allt detta bjuder vi dem frikostigt på.
Att fler gärningar få rubriken terroristbrott är en våt dröm för terroristerna. Hårdare straff är nästa våta dröm. Barnamördaren på Drottninggatan i Stockholm lär ha uttryckt missnöje med att Sverige inte har dödsstraff – det hade varit det ultimata för honom att på så sätt bli odödlig martyr i paradiset. Hade hans vidriga brott i stället rubricerats som ”barnamord” (vilket i sak hade varit helt korrekt) hade passagen till paradiset blivit betydligt trängre för honom.
Det är alltså kontraproduktivt att behandla dessa terrorister med denna exklusivitet och därmed skänka dem en upphöjd status. Behandla dem i stället som ”vanliga” kriminella av den värsta sorten. Liknande resonemang kan appliceras på modetrenden att klassa alltfler brott som ”hatbrott”. Hur ska man då se på brott som inte är ”hatbrott”? Är det kanske ”kärleksbrott”?
Mikael Mellqvist saknar en pampig kallbadsanläggning i Visby.
Jag reste för övrigt runt lite i Bohuslän i november. Var och varannan hembygdsförening har där lyckats iordningställa en någorlunda pampig kallbadsanläggning (med bastu). Något liknande i Visby? Frågan – liksom hela den nödvändiga omdaningen av hamnområdet – har stötts och blötts i åratal. Inget händer! Varför är det så förtvivlat svårt att få något gjort här på ön?
Det är inte utan att man drömmer om en beslutskraftig sossepamp från 1950-talet! Han hade inte brytt sig om PBL, MB, LOU eller andra liknande framstegsfientliga påfund. Han hade sett till att det var fart i verkstaden. Precis det vi behöver här och nu!