Så är den fjärde krigsveckan kommen, detta fyraåriga världskrigs olycksbådande upptakt.
På lördagen den 22 augusti har de tidigare annonserna för gästande stråkkvartetter, konstgödsel, tröskverk och hushållsskolor fått vika för nyheter om kriget. Magistralt och ödesmättat tronar högst upp till vänster rubriken ”Kungörelse”, där vi kan läsa ”På grund af Kung. Maj:ts befallning skall en del af landstormen inom Visby landstormsområde mobiliseras för att aflösa förut inkallade”.
Landstormen var alltså de män som inte gjorde värnplikt eller tillhörde den reguljära armén. I princip vapenföra män mellan 20 och 50. En intressant proklamation återfinns därunder: ”Bekanntmachung” här återfinns en skarp uppmaning till de tyska medborgare som uppehåller sig på Gotland att omedelbart infinna sig till sina reservregementen i Tyskland ”Die ausgebildeten Landsturmptlichigen müssen sofort nach Deutschland zurückkehren”. Alltså skriven helt på tyska. För eventuella arbetsgivare till tyska medborgare finns ytterliggare en uppmaning ”Arbetsgivare åt manliga tyska undersåtar måtte benäget fästa deras uppmärksamhet vid ofanstående meddelande rörande tyska landstormens inkallade”. Bägge inslagen undertecknade av ”Carl E. Ekman Tysk konsul”. Något så ovanligt som en fotografisk bild återfinns även på första sidan i denna dagens GA. En vy över den lilla belgiska staden Dinant. En stad som, bland många andra mindre städer och samhällen, passerades och härjades, av tyska arméns framfart genom Belgien. En märklig omständighet är att jag, denna artikels författare, skrev en hel föreställning om denna i sammanhanget ”obetydliga” stad och dess ockupation, musikalen ”Celine”.
Från kriget rapporteras sålunda om händelserna i stort i Belgien. I den franska krigsledningen kämpar man alltmer mot två fiender, det tyska angreppet (genom Belgien) samt den egna förnekelsen att så är fallet. Vi har tidigare berört den olycksalige general Lanrezacs belägenhet ytterst på den franska flanken, där tyskarna hade satt sitt huvudanfall i samklang med ”Schlieffenplanen”. Han skulle dessa dagar fatta de beslut som skulle dra hans armé ur striden mot von Hausens anfallande armé och därmed rädda sin egen, den femte franska armén, men samtidigt besegla sitt eget öde. Lanrezac fråntogs efter detta sitt befäl, inte för han hade haft fel utan för han hade haft rätt: Tyskarna anföll inte som den franska stridsledningen hade ”bestämt”.
Den blodiga linje som skulle sluka miljontals soldaters liv, Västfronten, låg ännu i sin linda men dess förutsättningar skapades nu med mefistofelisk precision. Den tyska arméns bakslag i Belgien, det vill säga det motstånd som det neutrala Belgien gjorde mot att agera uppfartsväg för Kaiserns armé, tvingade tyskarna att tunna ut sina linjer och därmed låta de tre yttersta arméerna svänga in mot Frankrike tidigare än vad von Schlieffen hade planerat för. Kanske anade Schlieffen sviktande principfasthet hos kommande militära ledare när han på sin dödsbädd mumlade sina sista ord ”kom ihåg att göra den högra flygeln stark”. Fransmännen, som nu snart även tvingades retirera på sin älskade center, där man bland annat återtagit Elsass- Lothringen, befann sig återigen på fransk mark där sammanbrottet tycktes nära. De tyska anfallarnas svängning skulle ge fransmännen en möjlighet att omgruppera och därmed mynna ut i den vändning av kriget som slaget vid Marne innebar.
En kapplöpning mot havet, Engelska kanalen, vidtog i försök att överflygla varandra. Då ingen del av de stridande lyckades med detta låstes läget fast.
Detta innebar, även om få förstod det, en förlängning av kriget med flera år. Den tekniska utveckling, med maskingeväret, taggtrådshindren och snabbskjutande artilleri gjorde det mycket mer fördelaktigt för försvararna av en stridslinje än för anfallarna.
Tyvärr hade man inte några andra idéer än de som gällt det senaste 2 000 åren. Det vill säga att då omfattning inte är möjlig så återstår frontanfallet. I tusental sändes soldaterna fram över snart ödelagda ”ingenmansland”, trädlösa, overkliga spöklandskap av gyttja, kraterhål och lik.
Det talades fortfarande om hjältemod, nationsstolthet och ära, den fjärde krigsveckan 22 augusti 1914. Dessa stora ord skulle snart nog klinga falskt i mångas öron. Att döden med sin lie gick över slagfälten var naturligtvis ingen nyhet för människorna. Det nya bestod i vilken enorm styrka denne lieman fått i den ”sköna nya värld” som modernismen och uppfinningarna skapat i början av 1900-talet. Arméer består av kårer, kårerna består av kompanier, kompanierna består av plutoner och plutonerna består av mindre grupper. Den som ingick i en grupp visste sällan vad som skulle hända för armén i stort. Det oerhörda ansvar som gällde för den general som ledde en armé kan inte överskattas. Han hade bokstavligen tusentals soldaters liv i sin hand. Vilka var då dessa män?
De tre tyska arméchefer som ledde anfallet genom Belgien var von Kluck (1:a armén), von Bûlow (2:a armén) och von Hausen (3:e armén), alla 68 år gamla. Dessa herrar såg inte till enskilda liv i sin armé med någon utpräglad sentimentalitet. Under trycket att hålla tidsplanen drevs de tyska soldaterna framåt till varje pris. Man kan inte heller blunda för den rivalitet som tycktes sticka upp sitt avundsjuka tryne mellan generalerna som enligt traditionen borde stått enade. När den tyska krigsledningen såg von Klucks flank hotad och ville ge ny marschriktning bakom von Hausen exploderade det. ”Enlongerad”! von Klucks spottade ut ordet och vägrade helt enkelt att verkställa ordern. Det är inte första gången som en arméchef eller statschef såras i sitt innersta (manliga) ego och vad det verkar, inte vara sista gången heller.
Men hur mycket stridlust fanns det hos soldaterna? Att se sina soldatvänner skjutas, slaktas av artilleri föder naturligtvis hat. Ändå tycks det som om det på många håll, åtminstone i början av kriget, förekommit en känsla av samhörighet mellan soldaterna från de olika stridande parterna.
En visshet om att de inte hade valt denna plats, detta krig och de kulor de sände varandra i döden med. Döden är också närvarande i det civila och vi ser i dödsannonserna på första sidan i GA denna dag att ”Johan Petter Grönhagen” har avlidit ”efter en längre tids lidande stilla och fridfullt insomnade”. Så stilla skulle inte de som dog på fronterna i Europa gå hädan. Många skulle inte ens få en grav. En av deltagarna i detta krig var författaren Erich Maria Remarque. Han överlevde och skulle skriva en av de viktigaste böckerna om första världskriget, eller egentligen alla krig.
Boken slutar med orden ”Jag stupar i oktober 1918, på en dag då så lite hände längs hela linjen att arméns rapport begränsade sig till den enda meningen: På västfronten intet nytt.”
Så är den fjärde krigsveckan kommen, detta fyraåriga världskrigs olycksbådande upptakt.