När jag passerade den där lutdoftande vägen gick jag i barndom. Det finns ingen lukt som mer minner mig om den tiden än just lut, ämnad att binda dammet på en grusväg. Säkert väldigt ohälsosamt, men vad visste en liten pojke om sådant, jag vet för övrigt inte mycket mer i dag.
Så doftade mina barndomssomrar vid stugan i Småland, varmt och sött. Då luktade inte kvällarna grillkol som nu, då var tryggheten varm granit, tjärad brygga och lut spridd över en möknande grusväg.
Det var så mycket som kom tillbaka. Det var vid Galgberget, jag gick med hunden, passerade den nylutade vägen, det luktade i alla fall lut, och sedan kom allt över mig.
Vår blå VW-bubbla, pappa i sin keps, bensinstationerna: Uno X, Koppartrans, Esso, Gulf, lukten av nyfådda bensinmacksdekaler, eller klistermärken som vi sade. Och det andra: Tarzan, Fantomen, Buster och puckstång, krångliga att få cellofanet av men mmmm så goda.
Det var innan allt det där som kom sedan: Betygen, finnarna, den fruktansvärda obesvarade första förälskelsen, det var långt innan jag förstod att jag skulle spilla golvet kladdigt med öl till Bailando och Vamos a la playa.
Så långt innan allt det som formar ens liv i dag, innan alla villfarelser, alla påtryckningar, all information, alla uppdateringar.
Doftminnet är så starkt, en plötslig pust av en parfym och då kan kastas handlöst till en annan tid.
Undrar vilka dofter mina barn kommer att minnas? Jag frågar dottern vad hon tycker luktar gott. Svaren kunde vara mina egna: Nytvättade lakan, målarfärg, tjära, nyregnad varm asfalt, sommarstugans örngott.
Jag åkte med drickabilen i sommarstugeområdet Den kom på fredagskvällarna och jag satt på flaket med fartvinden i håret, ingen hjälm, inga höga lemmar. Jag sorterade hallonsoda, vichy och lättöl till tanter och farbröder längre bort längs vägen.
Där tjänade jag min första slant, en silverfemma.
Jag var rikast i världen den kvällen, och som jag ser på det i dag var den känslan inte fel.
Jag är rikare i dag i fler än en mening, jag har familj, barn, börsen är fylld så det räcker, jag slipper lämna allt och fly för mitt liv, jag slipper bli avhyst utan framförhållning, jag har friheten, kraften.
Men barnet är alltid rikare i den meningen att allting, just då, är absolut möjligt.
I barnet finns ingenting som hindrar, fantasin är som en drake som får en att flyga, som fick mig att flyga. Under de evighetslånga somrarna tog jag olympiskt guld på hundra meter och fick sova hur länge som helst.
Det är så jag minns det, kanske är det så det var.