Det var ju fan. En sån natt till när jag vaknar i vargtimmen och inte kan somna om. Jag som annars numera somnar och sover som en stock. Kanske är det så det blir sedan, när det nu blir. Pappa sov inte många timmar på slutet, mest på dagen, sällan på natten.
Jag förstod aldrig hur han fick tiden att gå. Han åt sin Geisha-choklad, lyssnade på nattradiopop, han som mest gillade klassiska konserter, vände och vred sig och härdare ut sitt hjärtflimmer.
Jag undrar vad han tänkte på? Sin barndom, kanske. Uppväxten. Kanske tänkte han på mig, sitt enda barn, hur jag hade det i livet och vad som väntade mig när han en dag var borta.
Jag går omkring, tittar ut, inga stjärnor, allt är i rörelse, det gamla är gammalt, det nya något annat. Har jag någon plats i allt? Oro. Karlavagnen rullar trygg för sig själv där bortom vår syn, stadens gatljus färgar den grå natthimlen svagt röd.
Jag förnimmer min uppväxt där ljusen från ortens bandybana lyste upp himlen. Allt känns så hemligt på natten, som om ett täcke ligger över vår lilla stad.
Novembertystnad, inte en bil, bara vinden som låter, lyssnar jag noga kan jag höra surret från elektriska lampor. Så tror jag. Kanske är det bara surr i mitt eget huvud. Ibland dundrar havet där nere.
Jag har upplevt nära 21 000 nätter i mitt liv. Vad har jag gjort av dem? Sovit, för det mesta. En tredjedel av mitt liv har jag sovit. Men de vakna? Rullat hem från krogen, hånglat i någon soffa, sett på tv; hockey, formel 1, Live Aid, sprungit nattsträckan på någon orienteringsstafett. 21 000 nätter och förstås lika många dagar.
En gång såg jag Bäck Group spela utomhus i dagsljus. De ursäktade sig från scenen: ”Vi spelar egentligen sån där nattmusik!”. Rökig blues och skevande rock.
För mig är nattmusik Mozart eller Albinoni eller Merit Hemmingson. Det spelar jag då och då när sömnen inte infinner sig. Albinoni, en kopp te och ett tänt ljus. En glas mjölk fungerar också bra, lugnande.
Plockar ut en diktsamling, jag har mina favoriter som jag läser om och om igen, rader som ger ro, som kanske får ögonlocken att falla.
Vad tänkte han på, pappa? Kan inte göra mig fri från den tanken. Det är flera år för sent att fråga. Vad berättar man om ett liv? Vad blir hemligheter, vad blir förtroenden, vad blir allmängods, vad blir till skratt i glada vänners lag?
Vilken är berättelsen jag en gång lämnar efter mig?